Maricá – nolltaxa mot bussmaffian

På den internationella nolltaxekonferensens sista dag besökte vi Maricá, i en annan del av delstaten Rio de Janeiro. Det är den största staden i Brasilien som har nolltaxa, med sina 150.000 invånare. Det finns 13 också andra kommuner med nolltaxa i landet. Studiebesöket i Maricá var intressant på flera sätt.

Kollektivtrafiken i Brasilien är oftast privat, inte bara så att regionerna eller kommunerna låter privata företag sköta trafiken – som i Sverige – utan att bolagen har total kontroll över all data, priserna och vinsterna när de väl fått kontraktet. Därför är bussbolagsbossarna en stor maktfaktor, och genom bidrag till partier har de kontroll över de flesta politiker. Eftersom bussbolagen hanterar stora mängder kontanter, så finns det också en god möjlighet till penningtvätt – vilket förstås både ökar makten hos bussbolagen, men också minskar risken för att någon ska protestera (bussmaffian nöjer sig inte med att bara skriva debattartiklar, om man säger så).

Den tidigare borgmästaren Washington Quaquá, som införde nolltaxa, vann sitt mandat på parollen ”Maricá är för vackert för att styras av bussbolagen”. Efter valvinsten så frystes avgifterna som en första åtgärd, men bolagen gick till domstol för sin rätt att skinna resenärerna och det stoppas tillfälligt. Valvinsten hade föregåtts av noggranna undersökningar, när det visade sig att trafiken var en väldigt viktig fråga för folk. Inte trafiken i sig, utan de möjligheter som öppnas. Ingen går hemifrån för att ta bussen, utan för att ta sig till jobbet, vännerna eller stranden. På det sättet är pendlande ett nödvändigt ont, som blir lite trevligare med nolltaxa.

För att lyckas med nolltaxa startade man ett eget offentligt kollektivtrafikbolag – EPT – som successivt har tagit över trafiken i staden. De röda bussarna från EPT står idag för mer än hälften av trafiken, och nästa år går kontraktet ut för det sista privata bussbolaget och det blir 100% offentligt med nolltaxa.

Förändringarna syns också i stadsbilden – den stora busstationen var tidigare uppkallad efter bussbolagets grundare, men heter nu ’Povo de Maricá’ – Folket i Maricá. När vi anlände till platsen och fick se de röda bussarna som det står ’tarifa zero’ (nolltaxa) på var det full rulle med fotografer och det offentliga bussbolagets styrelse. Det är inte så vanligt att folk kommer och peppar på deras nolltaxa, och som extra bonus var vi ju några gringos från Europa på plats också.

De brasilianska aktivisterna var också väldigt pepp, men blev lite besvikna när det faktiskt fanns en ’catraca’ (spärr) i bussen. De hade behållit den för att kunna räkna passagerare, men för många är den också en symbol för avgiftssystemet och allt våld det står för. Det var dock positivt att vi fick möjlighet att testa att hoppas över spärren i lugn och ro.

Efteråt var vi inbjudna till ett seminarium, som var rätt formellt. Det började med att folk stod upp under den brasilianska nationalsången (inte våra aktivistkamrater dock) och sedan fick vi höra den mer peppande lokala Maricáhymnen.

Chefen för EPT berättade också om sina personliga erfarenheter – som student 2001 var hon med och försvarade studentkortet, vilket var så viktigt för många att det var helt avgörande för om hon kunde gå på universitetet eller ej. Det gör nog en stor skillnad med den typen av erfarenheter i ledningen för kollektivtrafiken, särskilt i jämförelse med Stockholm där politikerna ibland verkar bo på en annan planet, och mest besöker kollektivtrafiken för att inviga saker eller gå en runda med ordningsvakterna.

Maricá är ingen speciellt rik kommun, men det finns oljeinkomster från utvinning på deras mark som de kan använda. Det kan verka lite motsägelsefullt att finansiera kollektivtrafik med olja, men planen är att använda pengarna nu för att skapa en ny hållbar ekonomi och köpa exempelvis etanol- och vätgasbussar, för att göra kommunen redo för en ny ekonomi efter oljan som alla vet kommer att ta slut. Idén är att ha hela produktionskedjan för de nya bussarna lokalt – från forskning till tillverkning.

Antalet vanliga bussar är idag 38, men det kommer antagligen att dubblas när hela trafiken blir offentlig nästa år. Framtidsplanerna är också att ha egna garage, rådfråga invånarna för att fixa bättre täckning (idag har det privata företaget monopol på vissa sträckor, och det sköts dåligt – eftersom de åker ut nästa år passar de också på att höja avgiften). De har också sparat in pengar genom att bygga ett eget IT-system. Ett system med lånecyklar planeras också, och det verkar ju extremt smart att kollektivtrafikbolaget tar hand om detta för att samordna trafiken. Här ligger Stockholm långt efter nu när lånecyklarna är helt borta, samt att de innan var reklamfinansierade och inte en del av trafikplaneringen i regionen.

Efteråt bjöds vi på lokalt producerat jackfruitkött (jackpott för veganer!) och snackade lite med bussbolagets anställda. Alla typer av anställda var med uppe på scen och tog emot applåder för en grym presentation av ett viktigt exempel på hur nolltaxa kan kombineras med att ta tillbaka makten till folket.

Brasilianska städer med nolltaxa – i storleksordning (delstat inom parentes):

1. Maricá (Rio de Janeiro) 157.789 invånare
2. Eusébio (CE) 52.880
3. Monte Carmelo (MG) 47.682
4. Agudos (SP) 37.023
5. Ivaiporã (PR) 32.035
6. Pitanga (PR) 30.635
7. Silva Jardim (RJ) 21.773
8. Anicuns (GO) 21.717
9. Muzambinho (MG) 20.594
10. Wenceslau Braz (PR) 19.444
11. Potirendaba (SP) 17.201
12. Macatuba (SP) 17.111
13. Holambra (SP) 14.579
14. Itatiaiuçu (MG) 11.037