DN:s välvillige plankningskritiker

Efter veckan två minst sagt fientliga artiklar om nolltaxa i Dagens Nyheter, så kom igår krönikören Viktor Barth-Kron med en mer välvillig kritik, som kan läsas här.

Tankarna som tas upp är inte helt ovanliga bland kritiker till Planka.nu, så vi tänkte bemöta det hela här.

I torsdags berättade DN Stockholm om hur Tallinn som första stora europeiska stad ska införa avgiftsfri kollektivtrafik. Att det skulle hända i Stockholm verkar dock fullständigt uteslutet – inget etablerat parti driver den linjen, eller ens något i närheten. Vänsterpartiet vacklar lite, medan Miljöpartiet är bestämt emot. När de borgerliga höjde priset på SL-kort med 100 kronor fick de kritik från Socialdemokraterna – som själva föreslog höjning med en femtiolapp.

Egentligen är det lite märkligt – frågan borde ha potential. En klar majoritet av stockholmarna skulle rent ekonomiskt tjäna på en helt skattefinansierad kollektivtrafik, visar en uträkning i ETC Stockholm. Andra argument saknas inte heller – från miljön till effekterna på segregationen. Flertalet prydligt sammanställda i rapporter från den ledande nolltaxeförespråkaren, organisationen Planka.nu.

Här framträder krönikören som en välvilligt inställd person, som tycker att nolltaxa är en i grunden bra, om än undanskuffad idé. Tidningen ETC utmärkta uträkningar nämns också, och våra rapporter kallas prydliga. Trevligt!

Möjligen närmar vi oss här pudelns kärna. Förutom ett ambitiöst arbete med opinionsbildning förespråkar Planka, som namnet möjligen antyder, plankning.

Genom att ”strejka” från betalningen ska man ”tvinga” landstinget att gå kraven till mötes. Därmed gör sig organisationen både politiskt omöjlig och till en nagel i ögat på vanligt folk som snällt betalar sina biljetter. Drastiska metoder som ”massplankning” och ”plankningsutbildning” skapar visserligen en del uppmärksamhet, men drar också ett suspekt skimmer över hela idén med avgiftsfri kollektivtrafik.

Även om Viktor är sympatiskt inställd till nolltaxa, så är våra metoder i vägen för att frågan ska slå igenom. För det första skulle inte Planka.nu existerat i tio år om vi inte hade P-kassans kontinuitet – det skulle bara bli ännu en politisk kampanj som avslutats efter ett halvår, eller när aktivisterna tröttnat. För det andra har organiseringen av plankare gjort oss ekonomiskt oberoende – det vill säga att vi kan göra prydliga rapporter och annan opinionsbildning utan bidrag från någon annan aktör. Men den tredje, och avgörande, idén med att organisera en avgiftsstrejk är att det blir ett påtryckningsmedel. Plankning är det som skiljer vår organisering från vanligt tyckande, och vi betvivlar att vi överhuvudtaget skulle uppmärksammas utan detta. När det gäller politisk förändring så spelar argument absolut en roll, men det måste också finnas någon form av kraft att sätta bakom orden.

Hur ”vanligt folk” tycker kan vara vanskligt att gissa om. Klart är dock att en majoritet av både högstadie- och gymnasieelever plankat och att det nog inte går att dra en skarp linje mellan plankare och vanligt folk. Vad gäller stödet för nolltaxa, så har DN gjort två opinionsmätningar där stödet ökade från 21% 2004 till 27% 2007. Vore helt klart intressant att se en uppföljning på detta, kanske även med bättre alternativ.

Några drastiska exempel: 70-talets LO hade sannolikt inte fått igenom sina krav på löntagarfonder om man delat ut handböcker i hur man på egen hand avkräver företagsägare pengar.

Fackförbund är ett väldigt bra exempel, eftersom att hela deras makt vilar på förmågan att ta till stridsåtgärder: till exempel strejker. Ett fackförbund som bara vädjat om högre löner eller mer inflytande hade aldrig kommit någonstans i sitt arbete.

Högerlobbyn i Skattebetalarnas förening hade haft svårare att bli tagna på allvar om de kallat sig ”Skattesmitarnas förening”, även om de rättfärdigat sina felaktiga avdrag med att de anser skattetrycket vara skadligt högt.

Denna förening har verkligen ett bra namn, men de är knappast bara ett tyckande förbund utan anordnar kurser och hjälp att slippa undan skatten. När det begav sig visade det sig också att föreningen som kampanjade för ”hälften kvar” själva betalade lika liten andel av inkomsten som låginkomsttagare. Att dessutom ha uppbackning från företagens miljardopinionspott och de flesta dagstidningars ledarsidor är ju en klar fördel.

Och vad är företagens ständiga hot att flytta utomlands, om inte ett maktmedel?

Den som vill påverka demokratiska beslut måste följa demokratins spelregler, hur gråtrista och tröga de än framstår. Den dagen nolltaxans advokater begriper det kan den politiska spelplanen ändras ganska snabbt.

Vi har uppenbarligen olika sätt att se på demokrati. I den mån det finns spelregler så handlar de om att det behövs makt för att förändra, oavsett vilken organisation det handlar om. Men det finns förstås plats för andra aktörer än Planka.nu – som ser på saken annorlunda och tror på andra metoder. Därför är det glädjande att Piratpartiet och Feministiskt Initiativ närmat sig frågan från två olika håll, för att ta ett aktuellt exempel.

I debatten om krönikan på twitter så utvecklades resonemanget lite, som legalism. Plankning må vara otillåtet men inte entydligt olagligt, och den gråzonen har vi alltid verkat i. Inte heller strejker har alltid varit lagliga, utan strejkrätten är snarare – som så mycket annat – ett resultat av konflikt.

Vi välkomnar förstås en vidare debatt om metoder bland alla som vill ha en avgiftsfri kollektivtrafik.

Uppdatering:
En läsare påpekade att Planka.nu ”accepterar spelreglerna” i meningen att vi faktiskt betalar tilläggsavgifterna. Detta har lett till att det varit andra som faktiskt utmanat biljettkontrollanternas auktoritet på riktigt. Kanske är p-kassan rentav kontraproduktiv på det sättet?