Trafikmaktordningen del fjorton: Det nukleära samhället

När framtidens transportmedel diskuteras så görs det nästan alltid under en teknikneutral fernissa: diskussionen om under vilka former vi ska transportera oss och vilka energikällor som ska driva våra tåg och bilar blir sekundär eftersom vi inte föreställer oss en framtid utan fortsatt (och accelererande) expansion och tillväxt. Visst, ett par ord om att vi ska drivas framåt klimatsmart brukar dyka upp i debatten, men att diskutera det faktiska valet mellan olika transport- och drivmedel verkar inte prioriterat. Men det är faktiskt så att vi måste göra ett aktivt val av transporttekniker för att kunna påverka framtidens samhälle, för redan i sin uppbyggnad är tekniken politisk: viss teknik främjar den starkes rätt (bilen) medan annan postulerar ett centraliserat samhälle (kärnkraften, oljan). Herbert Marcuse påpekade i Den endimensionella människan att

med tanke på de totalitära dragen i samhället kan det traditionella talet om teknologins “neutralitet” inte längre accepteras. Teknologin som sådan kan inte isoleras från det bruk man gör av den.

Vetskapen om att teknologin är politisk och att valet av teknik bygger fast oss i ett stigberoende som får konsekvenser under en lång period framöver är något som bland annat oljeindustrin på ett smart sätt exploaterat. André Gorz beskriver i The Social Ideology of the Motorcar hur

The oil magnates were the first to perceive the prize that could be extracted from the wide distribution of the motorcar. If people could be induced to travel in cars, they could be sold the fuel necessary to move them. For the first time in history, people would become dependent for their locomotion on a commercial source of energy. There would be as many customers for the oil industry as there were motorists and since there would be as many motorists as there were families, the entire population would become the oil merchants’ customers. The dream of every capitalist was about to come true. Everyone was going to depend for their daily needs on a commodity that a single industry held as a monopoly.

Bilberoendet, och i förlängningen oljeberoendet, har gjort oss totalberoende av oljeindustrin, av ett fåtal företags oligopol. Oljeberoende teknik är centraliserad teknik eftersom det krävs ett enormt komplex av kapital och stater för att kunna utvinna olja. När vi pratar om oljan är det mest dess koldioxidutsläpp eller dess stundande krön som diskuteras, men även att den är en centraliserad energiform är en anledning att göra oss av med vårt beroende av den. Frågan är vad den ska ersättas med. Om vi ska fortsätta med en energiförbrukning som är likvärdig eller högre än den som vi har idag så är det ofta kärnkraft som föreslås. Självklart ignoreras det faktum att uran är en ändlig resurs, precis som de fossila energikällorna det ska ersätta. Det är ingen vidare grund för ett hållbart samhälle att stå på.

Det nukleära samhället är ett snutsamhälle

En toppekonom på det franska elverket skrev en bok om kärnkraften, han beskrev det nukleära samhället som ett samhälle fullt av snutar. Några dagar senare fick han sparken. Hans poäng var att genom att bygga fast oss i kärnkraft så lämnar vi inget rum för självstyre: anarkistiska kooperativ i all ära, men vem skulle vilja se ett sådant kontrollera ett kärnkraftverk, som Chris Carlsson en gång syrligt påpekade.

Kärnkraften är en energiform som får stora, för att inte säga paradigmatiska, konsekvenser för samhället. Trots detta framställs den främst som en teknisk, inte en politisk, fråga. Redan på diskussionsnivån hävdas det att kärnkraften är för tekniskt komplicerad för lekmän att sätta sig in i, således har valet att driva kärnkraftverk redan från början varit oförenligt med demokrati. Men kärnkraften grundar sig inte på något tekniskt val, det är ett högst politiskt och ideologiskt val: ett val av samhällsform. Under sitt tekniska yttre innehåller kärnkraften en dold ideologi. Den amerikanske fysikern Alvin Weinberg liknade kärnkraften vid en pakt liknande Fausts, att mänskligheten betalar för tillgången till “outsinlig” energi genom att avlägga ett löfte om evig vakthållning, och det är just detta som är kärnkraftens dolda ideologi. Den skapar ett samhälle som kräver evig stabilitet, den bygger in dagens samhälleliga logik i all framtida utveckling.

Det är alltså inte bara så att olja och kärnkraft är livsfarliga, utan det handlar dessutom om vilket slags samhälle dessa ger upphov till. Det finns i dagsläget ett antal mer decentraliserade och (åtminstone) miljövänligare sätt att producera energi. Fast möjligheten i att ställa om till dessa innebär även att radikalt minska vår energianvändning. När vi diskuterar hur framtidens transportmedel ska drivas framåt så får vi inte fastna i att bara kräva att de ska drivas med grön energi, utan vi ska även diskutera under vilka former energin produceras: om energiformen kräver centralitet och expertvälde eller om den kan fungera decentraliserat och demokratiskt.

Energikriser

Det kanske är så att den största energikrisen vi står inför inte är ett oljekrön eller någon liknande resursrelaterad kris, utan snarare själva vår relation till energi. Som Ivan Illich uttrycker det i sitt fantastiska lågenergimanifest _Energy & Equity _

The energy crisis cannot be overwhelmed by more energy inputs. It can only be dissolved, along with the illusion that well-being depends on the number of energy slaves a man has at his command. For this purpose, it is necessary to identify the thresholds beyond which energy corrupts, and to do so by a political process that associates the community in the search for limits.

Inom så väl trafiken som jordbruket kan vi se att vi redan befinner oss över den nivå där energiintensiviteten blir destruktiv. Humanekologen Alf Hornborg har visat på hur det moderna jordbruket, när man räknar in all energi det använder och inte bara hur många arbetstimmar bonden lägger på det, är betydligt mindre energieffektivt än de förindustriella jordbruken, redan för tjugo år sedan fann man exempelvis att mjölkproduktion i England endast avkastade 0.37 av den insatta energin. Detsamma gäller i stor utsträckning även för bilismen, för det är faktiskt så att medelhastigheten för en amerikansk bilist inte är mer än 8 km/h om man räknar in allt lönearbete som krävs för att ha råd att köra bil.

I ett framtida scenario som inte är allt för deprimerande och inte har utvecklats i en mer auktoritär riktning,har vi minskat vår energiförbrukning drastiskt, men det betyder inte på något sätt att vi blivit teknikfientliga. Vi är bara medvetna om att ingen teknik är neutral, att en del kan användas bra, en del både bra och dåligt och en del faktiskt bara dåligt. I det framtida samhället har vi tagit konsekvenserna av detta och förstört de teknomassor som förstör oss. Omformat teknik som bara handlade om att utöva kontroll. Vi är inte där än, men det första steget är att erkänna för oss själva att mer, fast grönt, av allt som lett oss dit vi är idag inte är rätt. Att viss teknik är dålig i sig, att vilken teknik vi använder är ett gemensamt ansvar, inte en individuell valmöjlighet. Och att vi inte vill leva i ett snutsamhälle!

Läs mer

• Planka.nu – Trafikmaktordningen
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del två: Vägvrede
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del tre: Spärrar och gränser
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del fyra: Snöröjning
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del fem: Höghastighetståg
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del sex: Transportåldern
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del sju: Felparkerare och plankare
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del åtta: ‘Nobody wins unless everybody wins.’
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del nio: Far och flyg åt pipsvängen!
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del tio: Det finns inga parkeringsplatser
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del elva: Artikel i Brand och svar på tal
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del tolv: Det säkerhetsindustriella komplexet
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del tretton: Vi vantrivs i trafiken