Tidigt i söndags skulle jag åka in och äta frukost i stan. Vid spärrarna stod en kille som verkade vilja haka på någon in. En person märkte det och stället sig demonstrativt mitt i spärren när hen blippat sitt kort.
Jag säger till killen att jag kan öppna spärren åt oss båda (lär dig också på Planka.tv). När vi åker därifrån passar jag på att ge honom haffakortet och snacka lite.
Visar sig att han är asylsökande utan inkomst och skulle till andra sidan stan för att gå i kyrkan. Vi snackar lite kollektivtrafik innan jag går av.
I efterhand känner jag mig arg. Vad spelar det för roll för folk att en fattig person sitter i den nästan helt tomma tunnelbanevagnen för att gå i kyrkan på söndagen? Hur har vi tillåtit avgiftssystemet att gå in i våra hjärnor, och spärrarna i våra reflexer?
Grundinställningen måste vara att alla ska med, och tills vi har en fri kollektivtrafik så får vi hjälpa varandra!
Kommentera