Trafikmaktordningen del elva: Artikel i Brand och svar på tal

Vi blev tillfrågade av fantastiska tidningen Brand att skriva en text som sammanfattar en del av tankarna som dykt upp i artikelserien Trafikmaktordningen, främst kring bilism och individualism. Har ni inte läst Brand sen nystarten i våras tycker vi verkligen att ni ska införskaffa senaste numret, det är riktigt bra. Förutom vår artikel skriver även Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg texter till temasektionen om transporter.

_Nedan publicerar vi vår text från Brand samt den intressanta repliken som bloggaren 907 skrev bara några dagar efter att tidningen kom ut. _

Bilismen som liberalismens högsta stadium

Vi hatar bilar därför att bilismen har gjort oss till slavar under sitt rörelsemönster. Ett liberalistiskt rörelsemönster som tvingar oss att sätta prislappar på våra kroppar, vårt arbete och på vår tid. Precis som liberalismen gav oss en besinningslös valfrihet i utbyte mot trygghet och välfärd så har bilen gett oss mobilitet på bekostnad av vår rörelsefrihet.

Vi lever i en transportålder. Marknaden är beroende av ständig rörelse, och liberalismen bestämmer politiken: tvingar oss att vara flexibla, mobila, tvingar oss att vara individer. Först när vi försöker förstå och kontrollera transporterna har vi en chans att ta makten över våra liv. Hur kan någon under dessa omständigheter påstå att bilhat är medelklassigt, miljömuppigt, ovärdigt “riktiga revolutionärer”? Det är kanske inte bilen i sig som är vårt största hatobjekt, utan det samhälle den skapar. Men bilen som en enskild transportmaskin existerar inte längre, bilen är inte någon tjusig pryl med möjlighet att höja vår livskvalitet eller öka vår frihet – med bilen har vi fått massbilismen och alla dess extra kostnader på köpet.

Massbilismen har blivit liberalismens absoluta herravälde över vardagslivet: Den har skapat en värld där all rörelse måste ske isolerat av individer. Det är viktigt att komma ihåg att föreställningen om oss själva som individer inte är något självklart, den måste ständigt reproduceras och vidmakthållas. Bilen är det perfekta redskapet för att isolera människor från varandra, kontrollera oss och göra oss sårbara. I bilens värld söker varje förare vinning på andras bekostnad. Vi spelar ett nollsummespel där ingen kan vinna utan att någon annan förlorar – en fortkörning här och en omkörning där låter någon vinna en minut på bekostnad av en annans tid (eller liv).

Det är 2010 nu, vi är medvetna om bilismens nackdelar, men ändå tycks den romantiska illusionen av bilen som frihetssymbol lika glittrande oantastlig som för 50 år sedan. Varken alarmerande forskningsrapporter eller deprimerande trafikstockningar har orsakat någon större skada på bilens främsta varumärkessymbol. Det finns en orsak till det: Den liberala ideologin med sitt speciella förhållande till frihet och rörelse. I vårt manifest Trafikmaktordningen introduceras begreppet ‘automobilitet’, i ett försök att förklara den liberala synen på rörelse. Innebörden blir tydlig i begreppets två ord: Självständighet (autonomi) uppnås genom självständig rörelse (mobilitet).

Massbilismens logik

Automobiliteten – bilens ideologi – finns inte bara på vägarna. Titta på nästa fotgängare som hastar fram från punkt A till punkt B utan att stanna upp för att uppmärksamma sin omgivning eller sina medmänniskor. Det är inte ett mänskligt rörelsemönster, fotgängaren beter sig som en bilist! I och med massbilismens övertag har bilen påfört sin logik på all samhällsplanering, våra städer är byggda för att omforma alla kroppsliga flöden efter bilens rörelsemönster. Bilismen har etablerat sig i våra hjärnor och därifrån styr den våra samhällen med en anti-social logik av rationalitet, funktionsuppdelning, hastighet, målmedvetenhet och effektivitet.

Alla måste anpassa sig efter den starkaste i trafikhierarkin och eftersom ingen strukturell maktordning är en isolerad företeelse är det samma personer som gång på gång finner sig överkörda av de priviligerade grupperna. Mobilitet och klass till exempel, är tätt sammankopplade, de som inte har råd att köpa en bil fråntas rätten till mobilitet när samhälleliga resurser som kunde ha gått till kollektiva transporter äts upp av massbilismen.

I bilsamhället är alla andra transportmedel för dåliga. Kollektivtrafik, cykel och gång kan aldrig konkurrera med bilen på bilens villkor. Detta förklarar varför bilen fortfarande lyckas upprätthålla sin positiva laddning, trots de paradoxer som det innebär att ha en frihetsmaskin som är beroende av ett specialdesignat samhälle.

När en bil tar upp plats i staden, kan ingen annan bil köra där. Varje parkerad bil hindrar nästa bil från att parkera. När en bilist kör för fort måste alla andra anpassa sig och lägga extra mycket uppmärksamhet på honom (ja, honom) för sin egen säkerhet. 1900-talet var ett sekel av anpassning till massbilismen. Våra städer byggdes om från grunden med målet att lösa bilismens problem: uppbyggnad och utbyggnad av motorvägar, parkeringsplatser och trafikregler tog enorma samhälleliga resurser i anspråk. Men varje ny gata generar mer trafik än vad den har kapacitet för, varje parkering fylls till bredden och varje ny stadsjeep lockar andra att köpa en ännu större bil för sin egen säkerhets skull.

Våra liv och våra möjligheter begränsas av det hyperkontrollerade samhälle som krävs för att ett transportsystem byggt på individualism och höga hastigheter inte ska kollapsa totalt.I bilsamhället har automobiliteten tvingat in oss i ett beroende av dess egna institutioner: banklån för att köpa bilar, långa arbetsdagar för att betala av lånen och omkostnaderna, oljebolag för att tanka, bilföretag när bilen går sönder, stater för att bygga och upprätthålla infrastruktur och så vidare i all oändlighet.

Bilen har gett oss liberalernas drömsamhälle, där är vi tvångsinlagda på frihetens slutna avdelning som externa köpcentrum och oändliga motorvägar innebär.

Drive-through samhället

Bilismen sliter sönder våra liv. Den absurda funktionsseparering som innebär att vi ska bo på ett ställe, arbeta på ett annat och roa oss på ett tredje är en direkt produkt av bilsamhället och endast med hjälp av bilen kan vi effektivt ta oss mellan dessa olika platser. Vi åker bil till gymmet för att staden är för förorenad och otrevlig för att motionera i. För att spara tid så äter vi äcklig take-away på någon öde bensinmack. Vi arbetar mer och mer för att betala all skit, vilket leder till att vi måste arbeta ännu lite mera för att kunna spara pengar och åka på semester för att koppla av från arbetet.

Ständiga krav på högre vinster står i direkt motsättning till meningsfulla saker som kortare arbetstid och levande lokalsamhällen. Vårt transportberoende är så normaliserat att vi ofta glömmer bort hur absurt och sjukt det är, men vi måste faktiskt inte ta bilen till gymmet för att röra kroppen eller flyga över halva världen för att koppla av. Det finns andra alternativ.

Det talas ibland om att bilismen leder till ett “drive-in samhälle”, och visst kan vi se tendenser till det när fler och fler samhällsfunktioner avgränsas från varandra och anpassas för att maximera bilistens effektivitet. Vad det däremot talas mindre om är den flykt från samhället som bilen innebär. Bilen är en privatägd stålbunker på hjul som skyddar dess förare mot andra människor. Bilisterna behöver inte gå av på samma hållplatser, lyssna på andra människors samtal, utsättas för deras lukt eller på något som helst sätt märka av någon mänsklig närvaro. Förflyttningen i bilen sker helt isolerad. Ensam. En man per bil. Det är en märkvärdig frihet, en frihet som föder rädsla.

Draget till sin spets blir det som i stadsdelen Kreuzberg i Berlin där billoft nyligen introducerats. De har alltså byggt en hiss från gatan som låter bilägaren parkera i sin egen hall, trots att lägenheten ligger i ett flerbostadshus i stan. På detta sätt går det att undvika varenda sekund ute på gatan, i samhället, där alla andra, jobbiga, människor är. Vi rör oss från ett “drive-in samhälle” mot en ännu mer extrem situation: “drive-through samhället”. Kan vi ens kalla det för samhälle längre?

Kanske är det också rädsla som gömmer sig bakom vårt bilhat, för visst är det skrämmande att inte vara säker på om det som vi lever i fortfarande kan kallas för samhälle. Samhället tänker vi oss som en gemensam plats där var och ens närvaro formar helheten. Bilismen med sin individualism krockskadar den sociala väv som samhällen består av och bygger in helt onödiga konflikter mellan människor som bara försöker leva och överleva i en vardag. Ett finger åt en omkörande bilist eller en svordomsharang efter en fotgängare är vanligt förekommande bilrelaterade konflikter. Otrevligt, javisst, men tämligen oskyldigt. Ibland går det värre, det är då löpsedlarna uppfinner nya ordsammansättningar som PARKERINGSMORD.

Brinnande bilar

Om vi ska kunna försvara oss från liberalismen så måste vi bekämpa bilismen. Kollektivisering och organisering är liberalernas stora skräck, på motsvarande sätt är kollektivtrafiken ett kraftfullt vapen mot bilsamhället. Bilismen gör oss ensamma och isolerade från varandra, kollektivtrafiken skapar sammanhang och gemenskap. Bilismen är ett farligt spel där varje ny bilist försämrar för de andra medan kollektivtrafiken är ett gemensamt rum som bara blir bättre ju mer det tillåts växa. När bilismen stänger in och kopplar bort så öppnar kollektivtrafiken upp och kopplar ihop.

I förra numret av Brand läste vi hur Den osynliga kommittén utropade jagets kris, vi ropar tillbaka: Så låt oss ta tillfället i akt att elda på dess undergång! Varje bil är en isolerad ö, men ingen människa är en ö. Vi är organiserade, våra hjärtan brinner och det gör era bilar också!

Sedan 2007 finns projektet “Brennende Autos Berlin: eine Chronologie der Brandanschläge” som är en interaktiv karta på Internets med en liten röd markering för varje bilbrand i Berlin de senaste tre åren. Att tända eld på en engångsgrill och kasta in den under en bil är inte nödvändigtvis en attack på automobiliteten eller ens en politisk handling, men varje brand, oavsett om den startas utifrån tristess, avsky mot lyxbilar, avsky mot alla bilar, i syfte att bygga en barrikad eller av någon annan anledning påminner samtidigt om individens – det liberala jagets – pågående kris. Varje gång en bil brinner i Berlin, Rinkeby, Rosengård eller Paris är det en attack mot dem som splittrar kollektiven. Varje gång en bil brinner, lämnar det plats åt en gemenskap. Låt tusen gemenskaper blomma!

Planka.nu i nya Brand och bilen som gemenskap

I Brand nummer två tvåtusentio skriver organisationen Planka.nu, intressant och genomtänkt om bilsamhället i artikeln ”Bilismen som Liberalismens högsta stadium”. Man vill påvisa bilens isolering i metropolen som en individualistisk utopi i direkt motsats till sociala gemenskaper. Men bilen kan också vara ett upphov till gemenskap. Ja, till och med till en av Sveriges största i dag existerande gemenskapskulturer.

Att bilen ger upphov till en individualistisk isolering av värsta sort, när det handlar om rörelse i metropolen har planka.nu en mycket starkt underbyggd poäng i. I artikeln i Brand #2 2010 målar man upp en mycket tydlig bild av ett samhälle där kapitalet använt bilen för att bygga ett samhälle med bilen i centrum. Ett samhälle som också sedan otvivelaktigt formas efter de bilburnas behov av snabba motorleder och tillgängliga parkeringsplatser och därmed också påverkar alla oss andra i vårt sätt att röra oss och socialisera, eller kanske snarare Asocialisera.

De stora motorvägarna skär effektivt av bostadsområden från varandra och skapar en, än tydligare, segregation i de förorter som allt mer liknar sovstäder men i reellt avstånd bara ligger ett stenkast från grannförorten, eller från innerstaden och köpcentrat som dock är tydligt avskärmat till förmån för bilisterna. I en medelstor- eller storstad är bilen ett verktyg för att göra individerna effektivt avskurna från varandra. Det ger, som planka.nu säger, möjligheten att röra sig inom staden utan att behöva möta andra människor. Bilarna, och massbilismen blir ett verktyg mot mänskliga gemenskaper.

Samtidigt väcker artikeln andra tankar i mitt huvud med bilder från den glesbygd i Västerbotten där jag under perioder tillbringade min ungdom. Bilder och historier om när bilar blir subjekt för en stark gemenskapskultur med en given roll i den Svenska kultur- & folkrörelsehistorien. En bild som också krockar fundamentalt med bilden av bilen som isolering och individualistiskt uppbrytande av gemenskaper och skapande av segregerade miljöer.

I Sverige heter en av landets största (eller i alla fall bland de mest välbesökta) festivaler Power Big Meet och går varje år av stapeln i Västerås. Det är Europas största träff för Raggare och bilintresserade och en fingervisning, vid sidan av alla de andra liknande arrangemangen över hela landet, om den gemenskap som bilar utgör för många svenskar. Raggarkulturen är knappast finkultur, i många fall är det till och med tveksamt om människor vill benämna det som kultur. Troligen beror det på den dominans av dels arbetare och dels boende i glesbygd som råder inom kulturen och dess gemenskaper.

På Raggarträffarna blir bilen centrum för kontakten med nya människor och de ägare av gamla veteranare som beundras av besökarna och andra bilintresserade ryms knappast i analysen av storstadens massbilism som individualistisk och segregerande.

Samma fenomen hittar vi en fredag eller lördagkväll ute i valfri svensk glesbygdsort. Vid macken, grillen eller annan sedan länge förutbestämt social mötespunkt träffas människor kring bilarna för att visa den senaste justeringen, snacka, käka och kanske dricka en och annan öl.

Här i Umeå gör (den måhända självutnämnde) raggarkungen Big Papa sociala underverk genom sitt sociala center för bilintresserade ungdomar i ett av stadens mest utsatta områden. Där finns en verkstad i vilken ungdomarna kan få hjälp med mekandet samtidigt som de träffas, snackar och gör något annat än att planlöst driva runt på stan. Centralt för gemenskapen är fortfarande bilarna.

Perspektivet om bilen som socialt verktyg för gemenskap är viktigt, inte minst för att förstå känslorna i glesbygden när politikerna diskuterar högre bensinskatt och andra miljöomställande förslag. Det som kan tyckas vara ett avgörande hinder i metropolen som, enligt Planka.nus teser, skapar isolation och iskall individualism, kan i andra delar av landet vara den avgörande beståndsdelen i en kultur av gemenskap som kopplar samman generationer och skapar solidaritet.

Att förstå den diversitet som råder mellan metropol och glesbygd är avgörande för de som vill skapa ett hållbart och solidariskt samhälle där den enas lycka inte blir den andras förtret. Därmed måste också perspektivet om bilen som subjekt för glesbygdsgemenskap bindas in i såväl debatten om miljön, som den om gemenskaper.

Läs mer

• Planka.nu – Trafikmaktordningen
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del två: Vägvrede
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del tre: Spärrar och gränser
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del fyra: Snöröjning
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del fem: Höghastighetståg
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del sex: Transportåldern
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del sju: Felparkerare och plankare
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del åtta: ‘Nobody wins unless everybody wins.’
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del nio: Far och flyg åt pipsvängen!
• Planka.nu – Trafikmaktordningen del tio: Det finns inga parkeringsplatser