Drömlös sömn på Expressen

I dagens Expressen skriver ledarsidan ”Dyra drömmar om gratisresor” både om nolltaxa och om reklamfri kollektivtrafik. Vi känner oss manade argumentera emot detta, särskilt eftersom artikeln innehåller många återkommande argument.

Ekonomi är att välja, skriver nationalekonomen Assar Lindbeck i sina memoarer. I lördags gjorde Grön ungdom just det när man i Dagens Nyheter pläderade för reklamfri kollektivtrafik i Stockholm. Huvudargumentet mot reklamen var att den driver på konsumtionshetsen och skapar osunda ideal. Annonserna i tunnelbanan – just nu från bland andra Fotografiska och Situation Stockholm – är alltså per definition skadliga för oss oskyldiga resenärer.

Både Expressen och, till viss del, Grön Ungdom har fel när det gäller att detta skulle vara huvudargumentet för en reklamfri kollektivtrafik. Det handlar inte om hur trevligt budskapet är – om det är Situation Stockholm eller privatsjukhuset Martina för rika barn – utan om makt. Reklamen i kollektivtrafiken säljs in till annonsörerna med motiveringen att den är svårare att undvika, och vi är emot att våra gemensamma utrymmen säljs istället för tas om hand kollektivt.

En kvarts miljard kronor per år är den egna drömmen om att ”befria våra sinnen” värd, menade debattörerna, även om man kryptiskt beskrev det som två procent av SL:s intäkter. Men även om reklam står för en mindre del av finansieringen av kollektivtrafiken i Stockholm innebär förslaget i praktiken att Grön Ungdom tackar nej till en ny utbyggnad i klass med spårvagnen till Djurgården var 19:e månad. Trots åsiktsfränderna i kampanjorganisationen Planka.nu, som på nätfilmer kan ses plocka ner affischer och stänga av reklamskärmar i tunnelbanan, är utsikterna att förslaget ska bli verklighet lyckligtvis små. Dessvärre ansluter förslaget till en trend bland rödgröna förmenta kollektivtrafikvänner att vilja minska intäkterna till just kollektivtrafiken.

Utbyggnad förutsätter skattepengar, avgifter kan på sin höjd finansiera en del av själva driften och reklamen en bråkdel. I själva verket är skattefinansiering det enda sättet att finansiera kollektivtrafiken som inte påverkar den negativt. Avgiftstrycket minskar resandet, och reklamen gör det jobbigare för trafikanterna.

Lokalt runtom i Sverige kämpar främst Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att driva igenom nolltaxa i kollektivtrafiken. Visserligen leder avgiftsfria resor till fler resenärer, vilket krävs för att nå klimatmålen. Men för att det verkligen ska gagna miljön måste de nya resenärerna vara omvända bilister. Om gångtrafikanter och cyklister väljer att åka mer kommunalt är miljöeffekten tvärtom negativ.

För det första så ÄR kollektivtrafikanter också i hög grad cyklister och gångtrafikanter. För det andra så minskar bilismen med nolltaxa enligt till exempel SL:s fyra prisstrategier med 5% (81 000 per dag). Därmed inte sagt att det är den enda åtgärden som behövs för att bryta trafikmaktordningen. Infrastruktur för cyklar, färre parkeringar och tillgängligare förorter där det mesta finns är också viktiga åtgärder.

Av den anledningen argumenterade Assar Lindbeck redan på 1960-talet emot nolltaxa. Hans tes har sedan dess fått stöd i försök med avgiftsfri kollektivtrafik. Kommunpolitiker har vittnat om hur äldre med rullatorer inte längre fick rum och om långpendlare som fortsatte att köra bil då det blev svårare att få sittplats när stadsbor ersatte kortare promenader med buss.

Att det är länge sedan någon gjorde ett uttalande är ingen bra trovärdighetsmarkör. Som vanligt anges inte heller några exempel på städer där nolltaxa misslyckats. Vi kan däremot ge flera lyckade exempel som Hasselt, Kiruna eller Compiègne.

På så sätt blir nolltaxan en gökunge som stjäl resurser från det som bevisligen lockar över bilister: tätare turer, punktligare trafik och mer finmaskigt linjenät. Ett pris på kollektivtrafiken tjänar därför ett syfte. Det ska vara billigare att gå eller att cykla eftersom det är bättre för både miljön och samhället.
Nolltaxeivrarna vill i stället alltså att hela kostnaden för kollektivtrafiken ska tas via skattsedeln. Men om ekonomi är att välja finns det betydligt fler akuta hål att stoppa skattepengar i. För det är inte så att det saknas utmaningar för oss kollektivtrafikvänner. Samtidigt som klimathotet blir mer akut väntas kollektivtrafikens andel av resorna sjunka i framtiden. I Stockholm skulle det krävas investeringar på omkring åtta miljarder kronor per år enbart för att behålla dagens andel.
Den dystra sanningen är att det därför förmodligen kommer att krävas både mer skattefinansiering och högre biljettpriser för att betala för utbyggnaden av kollektivtrafik i städerna.

Investeringar kan inte göras med höjt avgiftstryck, inte ens med en fördubbling. Oron kring att kollektivtrafiken inte byggs ut, vilken vi delar, har alltså ingenting med nolltaxa att göra eller hur vi finansierar driften. Däremot har den allt att göra med hur infrastrukturpengarna fördelas, och att en återvändsgränd som Förbifart Stockholm kan tilldelas 30 miljarder. Dessa bör styras om till utbyggd kollektivtrafik samtidigt som avgifter ska växlas mot skatt. Då kan vi få en större andel kollektivtrafik!

Att i stället diskutera reklamskyltar och nolltaxa skymmer de viktiga framtidsfrågorna. Även politik handlar om att välja.

I världen bortom klyschorna så handlar politik i högre grad om att påverka vilka valalternativ som finns. Den enda vägens (!) politik – med miljardsatsningar på bilism och ständigt ökat avgiftstryck – är ingen bra utgångspunkt för en diskussion om kollektivtrafik. Därför måste vi prata om hur vi vill ha det, och hitta sätt att påverka samhället i den riktningen. Vi kommer att fortsätta göra det både vad gäller reklam- och avgiftsfri kollektivtrafik.