Vad vill politikerna med SL?

DN uppmärksammade igår något som kanske inte direkt kommer som en nyhet, men som definitivt förtjänar att uppmärksammas: nämligen det faktum att SL står inför gigantiska investeringar. För att kollektivtrafiken ens kanske, med betoning på kanske, ska kunna behålla sin andel av den totala trafiken i Stockholm så krävs investeringar för minst åtta miljarder per år. Det innebär närapå en fyrdubbling av dagens investeringar, och att SL:s totala budget ökar med ungefär två tredjedelar. Det innebär också att den andel av SL:s inkomster som kommer från biljettintäkter kommer att minska från cirka 50 procent till cirka 25 procent. Som Monica Casemyr, projektledare på SL konstaterar så

är det upp till politikerna att bedöma vad som ryms i framtidens budgetar. En fördubbling av SL-taxan räcker inte på långa vägar till för att täcka de ökande kostnaderna.

Avgiftshöjningen med 100 kr motsvarar en 13-procentig ökning av priset, en märkbar höjning för många när löneökningarna bara ligger på någon enstaka procent, men prishöjningen kommer ändå bara att täcka upp för 3,9 procent av SL:s nödvändiga budgetexpansion. Den extra hundralappen i månaden för resenärerna är alltså bara en liten droppe i havet som kan jämföras med vad statliga satsningar på utbyggd kollektivtrafik skulle kunna tillföra. Men politikerna väljer att sänka skatten och överlåta driften av kollektivtrafiken till vinstdrivande företag med följden att stockholmarna dignar under ett ständigt ökande avgiftstryck som för många redan har ätit upp allt vad jobbskatteavdrag heter.

Politikerna i SL svär sig fria och hoppas att den kommande befolkningsökningen kommer att generera tillräckligt mycket skatteintäkter för att problemet ska lösa sig själv. Men problem löser inte sig själva, det är därför vi har politik, det är därför vi lever i samhällen, för att kunna organisera problemlösning istället för att hoppas på det bästa. Problemen som uppstår i och med dessa finansieringskrav sätter fingret på några av de stora svårigheter som dagens politiker dras med, varav de flesta har sitt ursprung i att de alla mer eller mindre helt saknar kontakt med samtiden.

Så här är det nämligen: ju mer pengar vi måste lägga på offentlig infrastruktur, desto svårare blir det att finansiera den med avgifter. Det vore politiskt självmord, och dessutom helt förkastligt, att föreslå en höjning av biljettpriserna för att få in de pengar som krävs. Samtidigt så vill inga politiker föreslå vad som faktiskt krävs, och som dessutom har ett folkligt stöd, nämligen att höja skatter och omfördela resurser för att satsa på en rättvis och miljövänlig infrastrukturell omställning. Det är det ett faktum att ju mindre del av de totala intäkterna som biljetterna står för, desto mer poänglöst blir det att ta betalt. När biljetternas del av de totala intäkterna minskar så blir kostnaderna för administrationen och regelkrånglet ännu tydligare i relation till de pengar som fås in. För att inte tala om det orättvisa i att 690 kronor är väldigt mycket mer pengar får en låginkomsttagare än för en höginkomsttagare.

SL-politikerna käbblar om vem som höjer priserna minst, istället för att diskutera de verkliga utmaningarna. De borgerliga vill höja med tre chipspåsar, Socialdemokraterna med en och en halv, och Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill inte göra något alls, eller kanske införa enhetstaxa. Grundproblemet här är att det mest radikala skatteförslag som något parti lägger är att höja skatten till en nivå precis över där den låg 2006, innan de borgerliga började sänka den, som om kollektivtrafiken fungerade fantastiskt då! Visst kan vi ge MP och V att de faktiskt vill strunta i ofantligt dyra och onödiga väginvesteringar för att istället satsa pengarna på kollektivtrafiken, men var de fått idén om att skattenivåerna var så bra år 2006 ifrån undrar vi.

För att kollektivtrafiken ska få utvecklas och växa, inte bara behålla dagens marknadsandelar, krävs en radikal omläggning av trafikpolitiken. Dels krävs det mer statliga medel till kollektivtrafik, dels krävs det en omprioritering där nya vägar får stryka på foten, och så krävs det en modern syn på staden, där allas rätt att åka kollektivt tas i beaktning.

Medan stödet för nolltaxa ökar så finns det inget parti som anser att månadskortet i kollektivtrafiken bör vara billigare än 690 kronor, snacka om att vara i otakt med tiden!