COP15: några avslutande ord – ”No deal is better than a bad deal – but how to confront a made-up deal?”

COP15 slutade, föga förvånande, i totalt fiasko. Det säger väl det mesta när inte ens USA och EU verkar anstränga sig för att spinna resultatet som en succé. G77 sammanfattar resultatet som extremt uselt, och Pierre Radanne, klimatrådgivare i flera afrikanska länder, kallar det ett sammanbrott för FN. Kontentan av mötet är på ett ungefär: inga bindande utsläppsminskningar, inga löften om tillräckliga minskningar och en text som tagits fram av ett fåtal länder trots att den ska gälla alla. Knappast ens ett litet steg framåt, utan snarare två steg bakåt jämfört med det totalt misslyckade Kyotoprotokollet. Oavsett om “löftena” som avlagts kommer leda till en temperaturökning på tre eller fyra grader så är det för mycket.

Man kan peka finger och käbbla i all oändlighet om vems fel det var att det inte blev något ordentligt avtal. Självklart är det så att det är de rika länderna som både har en historisk skuld och en nutida möjlighet att göra något. Men vi måste också ta i beaktning det faktum att de rika länderna kommer till Köpenhamn med ett mandat från sina medborgare. Vi kan gnälla hur mycket som helst på den svenska delegationen, men så länge det inte finns starka folkrörelser som kräver ett bindande, rättvist och ambitiöst klimatavtal är det inte så förvånande att ett sådant inte kommer till skott.

Att det inte skulle komma något särskilt glädjande ur detta möte var väl de flesta med en realistisk syn på COP-processen förberedda på. Det är dock inget att hänga läpp över, istället för att gräva ner oss i att mötet COP15 inte ledde till någonting bör vi ta med oss det positiva som händelsen COP15 har gett oss som rörelse.

Det kanske viktigaste av allt under denna process var att de fattigare länderna, samlade i bland annat G77 och ALBA, med 100.000 demonstranter i ryggen och en medvetenhet om de rika länderas historiska skuld samt att de själva är de som kommer drabbas värst av klimatförändringarna, gick in och ifrågasatte processen. Både att de fattigare länderna på detta sätt konstituerade sig som, relativt sett, inflytelserika politiska subjekt inom FN samt att klimatrörelsen och dessa länder närmat sig varandra måste ses som stora framgångar.

Att det inte blev något vettigt avtal i Köpenhamn tydliggör förhoppningsvis, även för de mindre radikala klimataktivisterna, hur mycket det ligger i parollen “system change, not climate change”. Precis som den danska polisens brutala behandling av helt fredliga klimataktivister kan fungera som en illustration av det avgrundsdjupa avståndet mellan klimatrörelsen och de rika ländernas ledare. Under omständigheterna var inget avtal det bästa som kunde hända, eftersom ett dåligt avtal hade gjort det svårare för klimatrörelsen att fortsätta kämpa för en rättvis omställning.

Så här kort efter COP15 är det självklart svårt att ge några detaljerade svar på hur vi, som rörelse, bör gå vidare. Men det ensidiga fokuset på COP-processen bör tonas ned till förmån för ett mer konkret arbete på lokalnivå. Förhoppningsvis kan Klimaforum och dess deklaration se till att denna omorientering sker inom ramen för ett globalt samarbete.

När terrängen skiftar måste även våra strategier skifta, och är det något som vi bör ägna den närmsta tiden åt så är det att i samspråk med varandra jobba fram nya strategier för vårt fortsatta arbete.

Läs mer

• The Guardian – Low targets, goals dropped: Copenhagen ends in failure
• DN – Fiasko i Köpenhamn
• DN – Miljörörelsen: ett misslyckande
• Planka.nu – Poznan: några avslutande ord
• Planka.nu – COP15: tredje rapporten – ‘Welcome to Jokenhagen’
• Planka.nu – COP15: andra rapporten – ‘A culture of motorisation pervades our political economy, we need a paradigm shift’
• Planka.nu – COP15: första rapporten – ”˜transit is the new black”™
• Planka.nu – COP15: Några ord inför resan dit…
• Flickr – Våra foton från COP15