Vi har tidigare skrivit om höjningen av avgiftstrycket i Bueonos Aires, och plankningsprotesterna. En intressant sak är att detta organiserades av tunnelbanefacket Sindicato del Subte (AGTSyP).
När generalsekreteraren Roberto Pianelli var i Sverige fick vi ett tillfälle att prata om situationen i Argentina, Sverige och vad vi har gemensamt.
Bakgrund till konflikten
Historien om avgiftsstrejken går tillbaka till 1994. Då drogs svångremmen åt på tunnelbanearbetarna, 4000 sparkades och en del återanställdes genom underleverantörer, lönen sänktes med 40% och den sextimmarsdagen utökades till åtta timmar. Det officiella facket satte ingenting emot, men en underjordisk rörelse startades av arbetarna. Genom att organisera strejker när nya uppsägningar var på gång kunde alla såna försök stoppas mellan 1997 och 2000. År 2000 togs det gamla facket över och tunnelbanearbetarna fick legalitet. Året därpå kom det stora upproret mot nyliberalismen Argentinazon som enligt Pianelli stärkte tunnelbanearbetarnas ställning och förtroende hos folket. 2003-2004 gick facket på offensiven och lyckades få igenom sex timmars arbetsdag, en lönehöjning med 50% och att underleverantörerna slängdes ut ur kollektivtrafiken.
Hur tvingas förändring fram?
Strejkerna var uppenbarligen effektiva, och organiserades inte på samma sätt som i Sverige. Istället finns det tre nivåer av strejk:
- Ställa folk på spåren så att inga tåg kan gå
- Koordinera förare att stoppa tågen vid samma tidpunkt
- Öppna spärrarna och inte ta betalt
På grund av den höga subventioneringsgraden av tunnelbanan, så är just spärröppningen inte så effektiv (det kostar inte företaget så mycket) men den kan användas vid mindre konflikter. Dessutom är den självklart mer populär hos resenärerna (gratis resa!) än när hela trafiken stoppas.
Plankning i Buenos Aires
Eftersom facket använder spärröppning och därmed plankning som påtryckningsmedel så verkar acceptansen vara stor för den som inte betalar. Det är oftast bara att fråga spärrvakten om denne kan öppna spärrarna. Säkerhetsfirmor drivna av militärer från den forna diktaturen var ett våldsamt problem för renenärer, och vakternas dåliga arbetsförhållanden gjorde att även de var desperata och våldsamma. Men vakterna organiserades i facket, och när säkerhetsföretagen slängdes ut och vakterna anställdes offentligt fick de högre löner samt bättre villkor. I samma veva slängdes batongerna ut och kontrollanterna för nu mest statistik och påminner resenärer om att de ska betala. Biljetten har inte varit så dyr traditionellt heller, så ingen verkar hetsa upp sig över detta.
Makten över kollektivtrafiken
Kampen mot höjningen av avgiftstrycket har engagerat stora delar av samhället. Dagen efter spärrarna öppnades denna gång så bjöd facket in studenter, vänsterorganisationer och en massa andra till offentligt möte. Utan att komma med pekpinnar ville man diskutera kollektivtrafikens ödesfrågor: hur dyr ska biljetterna vara? Var behövs utbyggnad av Metron? Ska den drivas i statlig, kommunal eller privat regi? Samtidigt samlades 250.000 namn in mot höjningen.
Genom sina framgångar kan facket börja lyfta debatten till samhällets kommunikationer generellt, ungefär som vi velat göra i Trafikmaktordningen. I Buenos Aires ska kranskommunerna, styrda av sympatiskt inställda vänsterpolitiker, anordna många små seminarier om kollektivtrafikens framtid som kulminerar i ett större möte i april.
Facket diskuterar också en väggtidning för anställda och resenärer som sak delas ut i kollektivtrafiken. Överhuvudtaget känns det som att sammanhållningen mellan resenärer och arbetare är stor i Buenos Aires, och misstänksamheten mot privata företag och politikerpampar likaså. Från Planka.nu så berättade vi om idén med att organisera plankare i en avgiftsstrejk, om möten med lokala fackförbund och vår strävan att koppla ihop olika frågor om kollektivtrafiken till en sammanfattande vision. Särskilt rörelsen med lokala stormöten där kollektivtrafikanter organiserar sig tyckte vi var inspirerande! Så räkna med något liknande i Sverige framöver :)
Kommentera