Vi har haft lite fullt upp sen senaste rapporten från COP15 och Köpenhamn. När vi skrev färdigt den var vi sjukt peppade och på väg till ett föredrag om Shaping the Future of Urban Transport. Det visade sig dock vara tomteverkstad deluxe, vi fick ont i magen och gick därifrån rätt fort.
Sen drog vi in till stan och mötte upp resten av gänget från Planka.nu STHLM som just anlänt. Några pilsner senare (vi behövde betala själva fail) drog folk till sängs för att sova och ladda inför den stora demon på lördagen.
Ni har säkert hört till leda om vad som hände under demonstrationen: hundratusen personer i tåget men sjukt övervåld och förnedrande behandling från danska polisen. Och det stämmer ganska bra, det var sjukt peppat, grymt med så mycket folk, men lite tråkigt (om än inte förvånande) för de av oss som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och fick sitta bakbundna med buntband, först tre timmar på gatan och sen 6-9 timmar i bussar och garage. Vill du läsa mer om vad som hände och det sjuka med lymmelpaketet så rekommenderar vi: Isobel, Expressens ledare och Sydsvenskan.
På söndagen lämnade Planka.nu:s delegation det sjunkande skeppet (Danmark så väl som COP15) och begav oss hemåt mot Stockholm och Prag igen. Det visade sig vara ganska väl tajmat eftersom FN inte längre tillåter NGO:s inne i Bella center och de aktivisterna som är kvar (ni är våra hjältar!
Så, vad har då hänt med själva förhandlingarna? (Som en smart lirare påpekade: redan att det kallas för förhandlingar visar vilken skev utgångspunkt man har. Att förhandla om huruvida vi ska låta temperaturökningarna skena eller inte, kom igen lixom!) Det går så klart inget vidare. Ingen är väl egentligen förvånad, och det enda vi kan hoppas på är att det inte blir någon värdelös kompromisslösning i sista sekunden, för det är det värsta som kan hända. G77 länderna lämnade för en stund förhandlingarna i måndags och det ska de så klart ha all heder för (och, som Esbati uttrycker det, en av de verkligt intressanta och glädjande sakerna är att u-länderna faktiskt konstituerar sig som politiskt subjekt i ett betydelsefullt FN-sammanhang.) Motiveringen var att de ville ha en fortsättning på Kytotoprotokollet, det vill säga ett juridiskt bindande avtal, istället för det förslag som de rika länderna lagt fram. Problemet är att ett juridiskt bindande avtal inte är nog, så länge inte utsläppsminskningarna är tillräckligt stora så är det faktiskt helt ointressant om avtalet är bindande eller ej.
Vi kan inte göra annat än att avsluta med samma text vi redan skrivit flera gånger förut, den stämmer fortfarande så väl. I dagsläget verkar det helt orealistiskt att förhandlingarna skulle kunna föra något gott med sig och det är således bara att hoppas på att de bryter samman. Då har vi åtminstone möjligheten att fortsätta föra kampen för rättvisa utsläpssminskningar på hemmaplan.
Chansen att COP15 kommer att resultera i en bra deal det vill säga en deal som bryter med Kyotoprotokollets falska marknadslösningar måste tyvärr ses som väldigt liten. även om det självklart är något vi hoppas kommer ske så ska man nog planera utifrån att det inte kommer bli så. Vi vet att det finns en del inom rörelsen som hävdar att en dålig eller okej deal ändå är att föredra framför ingen alls, vi kan dock inte hålla med om det. Det stora problemet med förhandlingarna är nämligen att de tar udden av de sociala rörelsernas möjlighet att tvinga fram de radikala samhällsomställningarna som krävs, detta främst därför att ett påskrivet post-Kyotoprotokoll garanterat kommer att användas av regeringar över hela världen som ett slagträ mot de krav de sociala rörelserna ställer. Därför är det inte så att en dålig deal är en bit på vägen och sen kan vi fortsätta ställa krav på våra regeringar att gå längre, snarast tvärtom. En dålig deal kommer göra det betydligt svårare för oss att bryta business-as-usual och tvinga fram en radikal klimatanpassning. Ett nytt avtal kommer med stor sannolikhet leda till att regeringar kommer att försöka smita undan med ursäkten att man inte kan vara bäst i klassen för då skulle man hamna på efterkälken (ja, det är en omvänd värld vi lever i¦), dessutom har hela denna process, trots all kritik från så väl forskare, mindre inflytelserika länder och klimataktivister världen över, så pass hög vetenskaplig och politisk legitimitet att den är extremt svår att bekämpa när avtalen väl är påskrivna. Det går således inte att dra någon annan slutsats än att en dålig deal är sämre än ingen deal.
En kommentar til personen som påpekade det uppenbarligen absurda i at ’förhandla’ om ett klimatavtal. Så klart vi ska förhandla. Det är inte enkelt, även vi slängde ut de stora verksamheters lobbyorganisationer och deras intressekonflikter. Om vi tror att det finns frågor som är hinsides förhandling, då hamnar vi i den slags post-politiska situationer, där de konflikter som alltid existerar osynliggöras. Ner med post-politiken. Upp med förhandlingar på andra premisser än profit.
Problemet är väl att grunden för förhandlingarna, i detta fall alltså, är att det inte förhandlas kring vem som ska ta ansvar för de minskningar som måste göras. Utan att man förhandlar om hur mycket man ska minska. Som jag tolkar det så är det väl det som är det absurda, att två dagar innan avtalet ska vara påskrivet sitta å ”förhandla” om hur man kan smita undan… :)
För att förtydliga lite vad den där ”smarta liraren” sa så var det typ: Det är idiotiskt att kalla det förhandlingar när man förhandlar om hur mycket olika länder ska behöva minska. Eftersom alla måste ner till noll lagom till 2050 så är det lixom ingenting att förhandla om…