Ordningsvakternas minidiktatur

Igår kunde man läsa en kort notis på SVT, Tunnelbanevakt frias från misshandel. Ingen särskilt förvånande nyhet kan tyckas, men varför skulle någon handbojas av ordningsvakter för att ha plankat istället för att avvisas? Och sedan misshandel på det? Något stämde inte, och efter att ha läst domen så är det tydligt att det var ännu värre än vad notisen förmedlade.

Solna Tingsrätt Dom B 2421-10

I målet har förhör hållits med Ordningsvakt 1 (hädanefter OV1), målsäganden Trafikanten (T), f 1994, och vittnet Ordningsvakt 2 (OV2), f 1987. Genom deras samstämmiga uppgifter är följande utrett om vad som föregått den åtalade händelsen. T ville komma med ett tunnelbanetåg, som skulle avgå några minuter efter det att hon kommit in på Sundbybergs tunnelbanestation. Hon underlät därför att dra sitt kort och hoppade i stället över en av spärrarna för att det skulle gå fortare. Ordningsvakten OV1 och hans kollega OV2 såg detta och uppmanade henne att gå tillbaka och dra sitt kort. Hon följde deras uppmaning men blev irriterad, eftersom hon trodde hon skulle missa tåget och sade när hon passerade OV1 ”Hoppas att vi ses igen!”.

Så här långt ingenting konstigt egentligen. Att en betalande resenär som T hoppar över spärren för att det går snabbare är inget ovanligt, och det måste väl anses ingå i ordningsvakternas jobb att säga åt den som plankar, även om vi precis som T är irriterade över detta.

När hon gick ner mot perrongen följde OV1 och OV2 efter henne. OV1 tyckte på grund av hennes tonläge att yttrandet var en aning hotfullt. Han levde vid tillfället med skyddad identitet.

Vad en 15-årings “Hoppas vi ses igen!” skulle ha att göra med att OV1 har skyddad identitet verkar ingen kunna förklara. Om ordningsvakterna trodde att detta var ett olaga hot så får de väl ringa polisen, inte börja stalka trafikanter.

Hon ville inte heller svara på hans frågor och han ansåg då att hon störde ordningen och beslutade att avvisa henne.

Att inte vilja svara på frågor från två paranoida ordningsvakter som just gjort så att man missat tunnelbanan är alltså numera att störa ordningen! Vad har T för skyldighet att svara på frågor? Hon är inte misstänkt för något, på väg hem och måste väl få lov att vara ifred?

OV1 och OV2 förklarade sedan för henne att hon var avvisad, dvs att hon inte fick åka med tunnelbanan. Hon svarade att hon ville hem och ville därför inte lämna perrongen.

T visar den enda sunda reaktionen som finns när två idioter vill avvisa en för att man inte vill svara på deras frågor.

De tog då tag i var sin arm i syfte och förde henne till ett avräkningsrum, där de visiterade henne.

What? Att avvisa någon som är på väg hem, med giltigt färdbevis, är dumt nog. Men vad är motivationen att dra in den i ett trygghetsrum och visitera. Kan vi alla räkna med att bli visiterade om vi inte vill prata med påstridiga ordningsvakter?

Allmänheten reagerade på ingripandet och det blev därför oroligt utanför dörren till avräknings-rummet.

Skönt att allmänheten finns.

Om vad som sedan hände i avräkningsrummet går uppgifterna isär. T, OV1 och OV2 har berättat bl a följande.

Trafikanten

När de hade visiterat henne, tog hon SL-kortet och stoppade det innanför sin BH. De sade då till henne, som satt på golvet, att resa sig upp. När hon hade gjort det satte de handfängsel på händerna som hon hade bakom ryggen. De sade då till henne att sätta sig på golvet igen. Hon ville emellertid inte göra detta, eftersom golvet var smutsigt. En av vakterna skrek då högt åt henne. Hon skrek tillbaka medan den andre vakten ringde till någon och sade att de hade en kaxig 15-åring i avräkningsrummet. Plötsligt sparkade den ene av vakterna till henne med sitt ena ben. Sparken, som var hård och gjorde ont, träffade strax ovanför hennes ankel. Hon föll bakåt direkt och hamnade på golvet. Eftersom hon hade händerna bojade bakom ryggen kunde hon inte ta emot sig i fallet. Hon kan inte säga om det var OV1 som sparkade henne på benet. En stund senare kom ytterligare två vakter in i rummet. Hon fick ont i händerna, som hon föll på, i några timmar. För de poliser som skjutsade hem henne berättade hon om värken i händerna. Dagen efter syntes blåmärken på händerna. På ena överarmen hade hon ett blåmärke efter att den ena vakten hade hållit hårt i henne. Hon kände sig ledsen och kränkt av det inträffade och ville därför inte åka förbi Sundbyberg. Av denna anledning stannade hon hemma från skolan. Hon vet inte varför det i de båda förhören med henne står att hon bojats först efter det att hon hade blivit omkullsparkad. Så var det inte. Hon är osäker på i vilken ordning som saker har inträffat men inte på om hon var bojad när hon blev sparkad.

Den som berättar detta är alltså, och har inte varit, misstänkt för något brott. Det enda hon gjort fel är att inte svara på ordningsvakternas frågor, varit 15 år och uppfattats som kaxig genom att inte svara på frågor. Konsekvenserna av det är helt orimliga.

Ordningsvakt 1

Vid skyddsvisitationen hittade de inte något farligt föremål i T:s ytterkläder eller väska. Väskan ställde de en bit ifrån henne.

No shit, Sherlock! Vad tydde på att T var beväpnad överhuvudtaget? Och varför håller ordningsvakterna kvar henne, om syftet var att visitera?

De bad henne sedan att sätta sig ner på golvet. När hon inte ville det tog han tag i henne, satte bredsidan av sin fot mot hennes häl och tryckte undan benen på henne samtidigt som han höll i henne och satte ner henne på golvet. Han tror att OV2 också höll i T när hon sattes ner. Han tror inte att hon fick ont när han föste undan benen på henne. Hon föll inte till golvet.

Inga konstigheter alltså. Bara fösa undan benen på en 15-åring som ni helt godtyckligt frihetsberövat. Business as usual.

Hennes mobiltelefon ringde strax efteråt och de sade åt henne att hon inte fick svara. Hon tog ändå tag i den och de lade därför bort den. Hon tog då något som hon lade innanför kläderna. Han beslutade därför att sätta på henne handfängsel. Han sade åt henne att ställa sig upp och vända sig om, vilket hon gjorde. När han satt på handfängsel satte hon sig ner.

T är inte våldsam. Gör inga utfall. Plockar enligt egen utsago på sig sitt SL-kort. Detta tycker OV1 är skäl nog att handboja henne.

De skador som T har fått har inte han tillfogat henne. De kan ha orsakats av de andra vakterna. Eventuellt har handfängslen skavt trots att de inte satt åt hårt. Medan T befann sig i rummet var hon arg. Emellanåt grät hon, av ilska som han förstod det. På väg till rummet var hon skrikig.

Nån har orsakat henne skador för att hon ville åka hem, eventuellt har handfängslen som satts på av okänd anledning skavt henne eller någon kollega skadat henne. Vem håller reda på sånt?

När han hördes av polis den 6 maj 2010 var han inte 100 procent säker på att han höll i henne när han satte henne ner. Under sommaren har han tänkt mycket på händelsen och är numera helt säker på att han höll i hennes ena arm.

Lite osäkerhet är ju inte konstigt. T – som är brottsoffret – hade också lite svårt att minnas rätt i polisförhören. Men deras ändringar kommer att bedömas helt olika av tingsrätt och hovrätt.

En stund senare kom ytterligare två vakter, som de kallat på för att det var oroligt utanför dörren till avräkningsrummet. Det är inte så ovanligt att folk anser att ett ingripande är felaktigt, eftersom de endast ser en del av ingripandet och då får en missvisande bild av vad som har hänt och därför tar parti för den som tas om hand.

Här kan man väl tvärtom anta att om allmänheten visste hela upprinnelsen så skulle vi vara ännu argare.

Ordningsvakt 2:

När händelsen inträffade hade han varit ordningsvakt i ett och ett halvt år och hade arbetet tillsammans med OV1 i en och en halv månad. De ställde hennes väska en bit ifrån henne inne i avräkningsrummet. Hon lyckades ändå rota i väskan och få tag i något. OV1 bad henne att ställa sig upp och satte, sedan hon gjort det, på henne handfängsel. OV1 uppmanade henne sedan att sätta sig, vilket hon vägrade. OV1 föste sedan undan hennes ben med sin fot.

Kollegan OV2 stödjer alltså T:s historia här. Först bojor, sen undan med benen.

Det var mer en svepande rörelse än en spark.

Eller så är även en spark en svepande rörelse.

Till följd härav hamnade hon på rumpan på golvet. Hon kunde inte ta emot sig i fallet eftersom hon var bojad och hade händerna på ryggen. Han stod en bit ifrån och höll inte i T, när OV1 föste undan hennes ben.

Tvärtemot vad OV1 tror, så säger OV2 att han inte höll i T när hennes ben slogs undan och hon föll till marken utan att kunna ta emot sig.

De väntade sedan på att polis skulle komma. Folk bankade under tiden på dörren till rummet.

Återigen: folk asså. Det här och många andra fall visar att det är helt rätt att ifrågasätta, fota och dokumentera.

Tingsrätten gör följande bedömning

T har vid förhör inför rätten hävdat att hon sparkats omkull av OV1 när hon varit belagd med handfängsel. Vid de båda polisförhör som hållits med henne har hon däremot hävdat att hon fått handfängsel först efter att hon sparkats omkull. Hon kan på grund av de ändrade uppgifterna inte anses så trovärdig och hennes uppgifter inte så tillförlitliga att dessa kan läggas till grund för tingsrättens prövning av åtalet.

T har ändrat sin historia på en detalj, även OV1 har gjort det. ändå bedöms T inte längre vara trovärdig. Varierande minnesbilder är annars vanligt i misshandelsfall, särskilt hos offret. Men här verkar det inte vara den misstänkte gärningsmannen OV1 som står inför rätta utan brottsoffret T!

Det förhållandet att OV2 vittnesmål stödjer T:s uppgifter föranleder inte någon annan bedömning. I stället skall OV1 uppgifter läggas till grund för prövningen av åtalet. Av dessa framgår att han inte sparkat omkull T och att han inte heller haft uppsåt att skada henne. Åtalet skall därför ogillas.

Det enda vittnet, kollegan OV2, stödjer alltså T:s berättelse. Det påverkar dock inte bedömningen, att den enda som inte pratar i egen sak stödjer T. Att OV2 motsäger OV1:s historia måste snarare vara avgörande för målet!

Skiljaktig mening

Ordföranden är skiljaktig och anför följande. Det förhållandet att T enligt vad som framgår av de åberopade delarna av polisförhören med henne tidigare hävdat att hon belagts med handfängsel efter att hon sparkats omkull är enligt min mening inte ägnat att rubba förtroendet för henne. Det måste beaktas att hon vid förhören endast var 15 år gammal. Hon kan inte anses vara medveten om den vikt som i senare rättegång skulle kunna läggas vid uppgifterna och det kan förutsättas att det för henne varit viktigast att berätta om den misshandel som hon utsatts för och inte i vilken ordningsföljd saker inträffat. /…/

Det saknas anledning till att tro att OV2 skulle lämna felaktiga uppgifter till sin dåvarande kollegas nackdel. /…/

Situationen har inte varit sådan att OV1 har varit tvungen att tillgripa våld för att genomföra någon tjänsteåtgärd. /…/ Åtalet för misshandel skall därför bifallas

Svea Hovrätt Dom B 8236-10

Utredningen här är densamma som vid tingsrätten.
OV2:s utsaga är väl förenlig med att OV1 har satt ner T på det sätt som OV1 själv berättat om – bortsett från frågan om detta skett när T försetts med handbojor eller dessförinnan.

Alltså förutom den fråga som gör att tingsrätten avskriver T all sin trovärdighet. Det är alltså ingen petitess, utan det som den friande domen bygger på!

Om T då slagit sig kan detta mycket väl ha berott på att OV1 inte lyckats hålla henne på sätt som han avsett eller att hon av annan anledning landat olyckligt. Utredningen ger inte stöd för att OV1 haft något uppsåt att tillfoga T smärta. Åtalet och det enskilda anspråket ska därför ogillas och tingsrättens dom alltså fastställas.

Vad gör vi nu?

Det här är alltså en historia där:

1. Det ursprungliga gripandet är helt opåkallat
2. En ordningsvakts ord väger tyngre än trafikantens, fast det enda vittnet – en annan ordningsvakt – på viktiga punkter stödjer trafikanten
3. Tingsrätten och hovrätten uppenbarligen redan bestämt sig för att fria OV1. Det skäl som anges för att ta bort trafikantens trovärdighet är inte giltigt för fem öre.

Det är uppenbart sedan tidigare att avgifts- spärr- och kontrollsystemet i kollektivtrafiken ger tillfällen till maktmissbruk. #Gategate vid Hornstull och polisen som körde armbrytning på T-centralen är två tydliga exempel på detta. I vår kamp för en avgiftsfri kollektivtrafik som skulle göra mycket av detta onödigt kommer vi fortsätta att punktmarkera övervakningssamhället i tunnelbanan. Tveka inte att höra av er till oss om ni har tips eller idéer om detta.