Text av Bruno Ramirez
Översättning och bearbetning av Rasmus Fleischer
Hösten 1974 i Italien, i en tid av ekonomisk kris och skyhög arbetslöshet vidgades klasskonflikten för att öppet omfatta hela den sociala konsumtionens område.
Självreduktion bland pendlare
En måndag i augusti 1974, när hundratals pendlande arbetare märkte att kostnaden för bussen från Pinerolo till Turin hade ökat med nästan 30 % då kunde få förutspå att denna relativt obemärkliga händelse kunde bidra med gnistan för en ny kampvåg. Men för dessa pendlare var biljettprisökningen en ren provokation. Det tog bara några dagar att organisera till handling och mobilisera de pendlare som reste på busslinjen. Den följande måndagen var aktionsplanen redo. Arbetare satte upp anslag nära bussterminalen i Pinerolo med budskapet Vägra gå med på höjningen av biljettpriset! och utfärdade egna bussbiljetter som de sålde till det gamla priset. Bussbolaget svarade med att stänga ner linjen, så att hundratals av Pinerolos arbetare inte kom till arbete och i stället fortsatte sin mobilisering. På eftermiddagen sände de en delegation till den regionala transportmyndigheten med kravet på en tillbakagång till de gamla priserna. Efter några dagars påtryckningar gav de med sig.
Gnistan hade antänt en eld. Inom några dagar skedde liknande händelser runt om i den tungt industrialiserade regionen omkring Turin. Den 17 september utfärdade de regionala myndigheterna nya riktlinjer för prissättningen för transport mellan städer, vilka gällde för samtliga 106 privata busslinjer i regionen med följden att företagens påtänkta prisökningar reducerades radikalt. Självreduktionskampernas första runda hade skördat sina frukter. Praktiken höll på att fortplanta sig till andra regioner i Italien, spridande kaos inom myndigheter och fackföreningsbyråkratier. Media fördömde hysteriskt detta utbrott av civil olydnad, och det italienska kommunistpartet påminde allvarsamt arbetarna att den enda giltiga kampmetoden är strejken.
Stämplade elektricitetsräkningar
Nästa logiska steg för arbetarna var att tillämpa denna kampform på andra områden av social konsumtion. Elektricitetsräkningar åt upp en stor del av hushållskassan i de flesta italienska familjer, och det var mot dessa som kampen nu plötsligt vände sig. Man kunde knappast ha tänkt sig ett mer politiskt explosivt val. Dels för att elektricitetsindustrin i Italien var nationaliserad och har samma taxor över hela landet. Staten blev därför det direkta målet i en kamp vars potential för generalisering bland arbetarklassen skulle bli enorm. Vidare var ledningen för det statliga elbolaget inblandad i en skandal rörande finansiering av politiska partier, och att de gav lägre elpriser för företag än för enskilda sågs av många som ren diskriminering.
Initiativet kom åter från de tungt industrialiserade områdena kring Turin och Milano. Från början stöddes det av lokala fackföreningsombudsmän, och till exempel Turins fackliga organisation bidrog väldigt mycket med att mobilisera arbetare i fabrikerna. I de flesta fall inbegrep mobiliseringen upprättandet av självreduktionskommittéer vilkas uppdrag var att samla in arbetares elektricitetsräkningar på vilka fackets stämpel ofta sattes. Sedan kunde arbetarna skriva in det nya överenskomna beloppet, oftast sänkt med 50 %, och betala.
Självreduktionskommittéer
Men mobiliseringen begränsade sig inte till fabriker. Medan denna praktik spred sig över hela Italien, sprang det fram självreduktionskommittéer i storstäder såväl som i små lantliga samhällen. De flesta av dessa kommittéer bestod av delegater, några från varje kvarter eller hyreshus, vilkas mål var att mobilisera sina grannar, koordinera aktiviteterna mellan olika hus och skapa kontakter med närliggande grannskap och fabriker. Stödet som gavs från arbetare i elbolaget vilka ofta vägrade att utföra företagets order om att koppla från elektriciteten var en viktig faktor som bidrog till kampens succé. Genom denna kombination av fabriks- och grannskapsmobiliseringar, hade mot slutet av december tiotusentals elektricitetsräkningar samlats in i varje stor italiensk stad. Turin låg i täten med 140000 räkningar insamlade.
I stor utsträckning låg den politiska betydelsen i denna våg av kamper i länken mellan fabriker och grannskap. Som en arbetare från Neapel uttryckte sig: Vi har tidigare erfarenhet av självreduktion av vatten-, gas- och elräkningar, men de har alltid varit begränsade till enstaka byggnader eller områden och har aldrig backats upp inifrån fabrikerna eller av fackföreningar. Men idag är situationen annorlunda, vilket erbjuder en stor politisk potential. (Lotta Continua, 4 oktober 1974).
Intensifierat hemarbete
även om ofta fabriksarbetare har varit en spjutspets för mobiliseringen, var det på grannskapsnivå som mobiliseringens utgångspunkt låg. Det var dit som elbolagsrepresentanter kom för att stänga av elen och där som folk ofta tvingades konfrontera polisen eller fascistgrupper som försökte avbryta mobiliseringarna. Här visades hemmafruarnas avgörande roll som huvudpersoner. Höjda elpriser innebär för dem i praktiken antingen att de måste jobba fortare med att laga mat, tvätta, stryka och tvätta, eller förlänga sin arbetsdag. Den italienska kapitalismens hade slagit in på en strategi som innebar att med prisökningar tvinga fram minskad konsumtion av elektricitet och på så vis klämma ur hemmafruarna nya stora mängder obetalt arbete utan att det hade allvarliga effekter på inflationen. Kapitalets attack på denna terräng kom från dess svårigheter att stoppa framsteg vad gäller löner och arbetsvillkor som arbetarna vunnit i fabrikerna. Den var ett försök att utnyttja den arbetsdelning (avlönat fabriksarbete kontra oavlönat hemarbete) som kapitalismen vilar på, genom att slå mot en svagare sektor av klassen och alltså påföra hemmafruarna mer arbete. Att se hemmafruarnas centrala roll i denna våg av självreduktionskamper som bara ett uttryck för solidaritet med kamperna i fabrikerna vora att skymma en viktig klassprocess med tom vänsterretorik.
Fackföreningarna tar ställning
Det ursprungliga utbrottet av självreduktionskamper och arbetarnas användande av fackkontrollerade arbetarråd tvingade fackliga ledare att ta ställning. På ett liknande sätt konfronterades kommunistpartiet i många stora arbetarklassområden med en situation där många partiaktivister tog del i självreduktionskamperna och ofta även använde de lokala partisektionerna för att backa upp mobiliseringarna. Men medan kommunistpartiets ledning inte var sen att fördömma denna praktik, som de kallade splittrande och en provokation från utomparlamentariska grupper, var situationen med fackföreningsledningarna mycket mer komplex. Medan det fackliga ledarskapet på lägre nivå stödde den nya vågen av militans, köpte det nationella ledarskapet tid och undvek ett tydligt ställningstagande.
Denna vänta-och-se-strategi började betala sig när regeringen avgick i början av oktober och självreduktionskampernas inflytande ökade dramatiskt, vilket gav facken den enda kraft som kunde tänkas kontrollera upproret inflytande över den nya regeringsbildningen. En central ingridiens i det komplicerade koncept som lät den nya Moro-regeringen ta över var att den stöddes av facken, som i gengäld blev lovade att levnadskostnaderna skulle omförhandlas radikalt. Från och med nu skulle den autonoma och gräsrotskontrollerade utvecklingen av självreduktionskamperna stoppas. Klassmedlingens logik och fackens trovärdighet gentemot regeringen krävde det.
Under en lång period av förhandlingar mellan regeringen och de tre fackliga centralorganisationerna blev fackens nya syn uppenbar när en överväldigande majoritet av dem röstade för att avsluta mobiliseringen. Detta innebar att de arbetare som ville fortsätta kampen tvingades göra det i opposition till dessa fack. Konfrontationen var ofta våldsam och visade hur facken brydde sig mer om sin trovärdighet hos regeringen än hos arbetarna.
Trots en rad gräsrotsframgångar stod det klart att mobiliseringen kring självreduktion på fabriksnivå hade blivit allvarligt försvagad av den fackliga politikens krav. Därför låg till stor del kampens fortsättning i grannskapsmobiliseringarna, där fackföreningarnas medling inte fungerade och där det fortfarande fanns en förmåga att motstå och de repressiva attackerna från staten.