Vad vi menar med gratis är inte särskilt komplicerat, och ligger i linje med hur begreppet används till vardags. När någon säger att den gick på bio gratis, så menar den inte att maskinisten och popcornförsäljaren inte fick betalt – utan att det inte skedde någon penningtransaktion vid användningstillfället. Ungefär så ser vi på det också: kollektivtrafiken behöver självklart finansieras, men det betyder inte att den behöver beläggas med något avgiftstryck. Avgiftsfinansiering (som dessutom aldrig är fullständig) är bara ett av många sätt – och ett av de sämre – att finansiera kollektivtrafiken. Andra möjliga sätt är till exempel via landstingsskatten eller arbetsgivaravgiften.

Nolltaxemotståndare använder sig ofta av den trötta liberala klyschan “there is no such thing as a free lunch” vanligen översatt till “det finns inga gratisluncher”. Förutom det lustiga i att samma personer ofta bjuder på lunch vid sina releasefester för olika översubventionerade böcker, så bygger detta på en annan idé om vad gratis är – något som inte kostar något för någon. Frågan är om någonting överhuvudtaget kan sägas vara gratis ur ett sådant perspektiv? Och ändå används ordet fortfarande!

För att bringa klarhet i detta kan vi använda Bo Bergmans etymologiska ordbok “Ordens betydelse” (2007) där det framgår att ordet gratis är en sammandragen form av det latinska gratiis, som är en plural böjningsform av gratia ‘ynnest; tack’. Den ursprungliga betydelsen är ungefär ‘som man bara behöver tacka för’ och används i latinska uttryck som ‘gratis constat’ (det kostar inget). Ordet är belagt i svenskan sedan 1600-talet, vilket kan jämföras med användandet av gratislunch i negativ bemärkelse som togs i bruk ungefär samtidigt som filmen Wall Street hade premiär. Gammal är alltså fortfarande äldst och gratis är gott!

Att i argumentation använda sig av gratis i den vanliga formen, alltså något som man inte betalar för vid användningstillfället borde vara helt OK, och det är snarare ordvrängare och gratismotståndare som får backa i frågan om luncherna.

Om man jämför med 1600-talet så har begreppet gratis idag fått en mer politisk innebörd och handlar om allt från kulturspridning och välfärd till motstånd mot den utveckling där avgiftssamhället försöker inhägna allt större delar av våra gemensamma rum. Striden om ordet gratis är del av en större politisk konflikt mellan ett avgiftssamhälle, där man i teorin kan sätta upp en myntapparat på allt från trottoarer till respiratorer och ett gratissamhälle där välfärden är avgiftsfri och tillgänglig för alla samt gemensamt och rättvist finansierad.

En parentes är att adjektivet graciös (i betydelsen behagfull, som rör sig mjukt och vackert) har samma ursprung som gratis.

För en graciös kollektivtrafik!

Vi uppmanar alla att göra det till en vana att när tillfälle ges ge sin använda biljett till någon som väntar på bussen, oavsett om det finns klädnypor uppsatta eller inte. På så sätt hjälps vi åt att göra kollektivtrafiken lite billigare, i väntan på att den ska bli avgiftsfri!

Läs mer

• Flickr – Bilder från aktionen

Idag delades det nyinstiftade Nolltaxepriset ut på baren “Och himlen därtill” i Stockholm. Vinnaren blev miljövetaren Sofia Larsson, som i sin uppsats1 visat hur nolltaxa i kollektivtrafiken gynnar klimatsmart resande och räknat ut att att samhällsvinsten med avgiftsfri kollektivtrafik i Stockholms län hamnar på 4 miljarder.

– De få gånger som nolltaxa tas upp i media pratas det alltid om kostnader. Det Sofia Larsson gör är att peka på att de miljömässiga och samhällsekonomiska vinsterna överväger, säger Mikael Johansson från Planka.nu som delar ut priset. Vi hoppas också att priset ska uppmuntra vidare forskning om kollektivtrafiken i allmänhet och avgiftsfri kollektivtrafik i synnerhet på Sveriges högskolor och universitet.

Allmänheten har under de senaste veckorna inkommit med förslag på pristagare, och bland de nominerade återfanns bland andra bloggaren Jesper Nilsson, gänget bakom filmen Metropia och blivande prinsen Daniel Westling i egenskap av att vara den främsta representanten för Ockelbo, en av de svenska kommuner där man framgångsrikt infört avgiftsfri kollektivtrafik.

– Utifrån nomineringarna ser vi att många olika infallsvinklar som sammantaget pekar på samma slutsats: Samhället kommer att tjäna på avgiftsfri kollektivtrafik. Därför hoppas vi att det blir många i morgon som firar den internationella nolltaxedagen2 tillsammans! Priset består, förutom äran, av en specialdesignad stayett och ett årsmedlemskap i P-kassan.

1 Uppsatsen kan laddas ner i sin helhet här

2 Nolltaxedagen eller Free Public Transport Day kommer imorgon att firas på flera håll i landet

Presskontakt: Mikael Johansson 070-233 99 27

Pressbilder från prisutdelningen

Pressarkiv

Plankas Facebook-sida

Det här inlägget blev väldigt långt, det kan vara värt att skriva ut för den som inte diggar skärmläsning.

“Nobody wins unless everybody wins”

Pophistorien är fylld av mäns hyllande av bilen och friheten. Från Kerouac till Springsteen. Från Lundell till Hellström. Uppenbarligen finns det något tilltalande i dessa flyktsagor, därav deras popularitet. Att just bilen fått stå som förebild för friheten är intimt sammanknippat med att det är män som skrivit dess pophistoria. För den enskilde mannen har bilen kunnat representera frihet och flykt. Frihet från ansvar, flykt från hem och familj.

Bilen är en symbol för drömmen om frihet från. Vilket är sammanvävt med den manliga genikult som männen som skrivit bilens pophistoria förhållit sig till. I bloggposten En appell för det tråkiga ansvarstagandet (OBS! Ansvar är inte tråkigt!) beskriver Isobel Hadley-Kamptz på ett föredomligt sätt baksidorna av denna genikult:

Den romantiska idén om det förvirrade manliga geniet har nämligen alltid bara existerat med ett villkor. Att det har funnits andra människor, oftast kvinnor, runt geniet som tagit det vardagsansvar geniet valt bort. Fruar, mödrar, hushållerskor, sekreterare, älskarinnor. Någon annan har renskrivit de nedklottrade anteckningarna, någon annan har kommit med mat, någon annan har tagit hand om eventuella barn [...] Under idén om den genialiska förvirringens etos finns en extremindividualism, där vi trots möjlig hjälplöshet i förvirringens spår aldrig egentligen behöver varandra [...] Rent generellt innebär trots allt ansvarstagande väldigt mycket mer respekt mot omvärlden än ansvarslöshet.

Existensen av det förvirrade manliga geniet förutsätter alltså kvinnors ansvarstagande. Eller som vi skriver i Trafikmaktsordningen: “Bilistens frihet förutsätter massbilism, samtidigt som massbilismen inskränker bilistens frihet.” Här ser vi parallellen mellan mannens och bilistens så kallade frihet. Båda dessa frihetsideal innebär att inte alla kan uppnå frihet. Båda bygger på någon annans ofrihet. Vi kan förstå bilflykten som ett försök att nå frihet, men den kan aldrig innebära frihet eftersom friheten den tillsynes kan ge en enskild bygger på friheten den tar ifrån andra. I spelteori kallas detta ett nollsummespel: när den ene vinner, förlorar den andre.

Bruce Springsteen, amerikansk sångare och känd som en av de största bilvurmarna i pophistorien, slog igenom på allvar med Born to Run: en klassisk hyllning av bilen som nyckeln till frihet. Eller, så mottogs den åtminstone. Tittar vi lite närmre på texten så kan vi, trots alla klockspel och saxofoner hitta mörkare undertoner:

The highway’s jammed with broken heroes / on a last chance power drive / Everybody’s out on the run tonight / but there’s no place left to hide

Springsteen beskriver hur låten, när han som 25-åring skrev den, handlade både om att fly från sig själv och den fysiska plats han var förankrad i. Men när han 15 år senare framförde den ensam på scen hade låten ändrat ton. Muskelrocken var som bortblåst, den lyriska tron på friheten bilen skulle ge hade nått vägs ände. Som han själv förklarade innan han spelade den:

the individual freedom in itself, without connection to your community, your family and your friends, ends up beeing empty and meaningless. I realized that those people I put in that car fifteen years ago where out there trying to make a connection.

Sången som av många uppfattats som den slutgiltiga flykthyllningen handlade helt plötsligt om att hitta ett sammanhang, hitta samhälle. Det finns något hoppfullt i att även mannen som skrivit flest låtar om att åka bil genom tiderna insåg att dess frihet är villkorad.

Om vi nu klargjort att till och med Springsteen insåg att bilen inte kan ge frihet, att flykten och friheten han trodde att bilen skulle innebära i själva verket var omöjlig, vad innebär det? Innebär det att flyktbehovet inte finns? Eller innebär det att vi missförstått vari flyktbehovet ligger? Kanske är det så att vårt flyktbehov är kollektivt? Istället för den enskildes flykt från ansvar kanske det handlar om en gemensam flykt från maktlöshet?

Det skulle vara lätt att i bilens ställe sätta tåget, men upprätthålla tron på att flykten handlade om att ta sig till en annan geografisk plats. Och visst ligger det något i synsättet på tåget som plats, som metafor för vägen mot ett inkluderande samhälle, i linje med förståelsen av bilen som icke-plats, som ursäkt för att fly istället för att bygga.

Eftersom Springsteens författarskap har rört sig i denna riktning så blir det extra frestande att ställa upp tåget, kollektivtrafiken, som en kollektiv transportform som låter oss fly tillsammans och på så sätt skapa det sammanhang vi längtar efter. Återigen med Springsteens ord:

This train / Carries saints and sinners / This train / Carries losers and winners / This Train / Dreams will not be thwarted / This Train / Faith will be rewarded / This Train / Hear the steel wheels singin’ / This Train / Bells of freedom ringin’

Visst är det vackra ord! Men, att ställa sig upp och hylla kollektivtrafiken bara för att vi alla (i alla fall än så länge) åker i samma vagn är att göra det väl lätt för sig. För det handlar inte bara om att vara tillsammans, som i på samma fysiska plats, utan även om att vara tillsammans, som att bestämma tillsammans. Som att få bete oss på olika sätt tillsammans, och som att värdesätta dessa olikheter tillsammans.

Bloggaren Guldfiske beskriver hur kollektivtrafiken idag opererar efter den enda vägens logik:

Tunnelbanan som offentlig plats är märkvärdig. Det är ingen plats du kan stanna upp på, umgås, hänga. Som offentligt rum är det endast till för att smidigt förflytta människomassor utan hinder. Och det kräver en ständig kontroll.

Om vi fortfarande tror på att det ändå någonstans är i kollektivtrafiken, i gemenskapen, vi kan hitta den flykt vi behöver, den flykt som inte innebär att lämna någon annan efter, utan att gemensamt bygga något bättre. Då måste vi utmana och vägra denna roll, som kollektivtrafiken getts. Men hur skulle denna enda väg – kollektivtrafikens funktion som disciplinerare av rörelse – kunna bändas och brytas i andra riktningar? Hur kan vi få den massa av kroppar, som varje dag pressas fram och tillbaka genom staden, att explodera i en mängd av olika riktningar?

I doktorsavhandlingen Other worlds, other values, som bland annat handlar om Planka.nu försöker Tadzio Mueller att förstå p-kassan och Planka.nu:s arbete ur ett Deleuzoguattarianskt perspektiv. Han beskriver hur plankningen kan ses som ett flyktförsök och använder sig av deras begrepp flyktlinje för att förklara vad han menar vara

[...] en rörelse som stör eller avbryter de normala, “regelrätta”, formella möjligheterna. En rörelse där de inblandade kropparna bryts ut ur det föreskrivna flödet och plötsligt rör sig längst efter nya vektorer.

Översatt till kollektivtrafiken skulle plankningen, utifrån Muellers och Guldfiskes förståelse, kunna ses som en flyktlinje, en flykt ur den enda vägens kollektivtrafik, en flykt ur avgiftsbelägringen. Att använda sig av konceptet flyktlinje handlar om att försöka förstå de försök att bryta sig ur de inhägnader som den nuvarande ekonomiska ordningen bygger runt fler och fler av våra gemensamma rum. I kollektivtrafikens fall så är det avgiftsystemet som fungerar som en inhägnad och plankningen som kan förstås som flyktlinjen som försöker bryta sig ur den ekonomiska logik som forcerats på kollektivtrafiken. Men även om plankningen är en flykt från något, handlar den också om att konstituera något på nytt. Flyktlinjens rörelse är inte bara en negativ och nerbrytande rörelse (från något), utan också en positiv och produktiv rörelse (mot något annat). Flyktlinjen är en dubbelhandling: när vi flyr upptäcker vi samtidigt nya landskap. Plankarens flykt från spärrarna, öppnandet av dessa, leder förhoppningsvis mot öppna landskap.

Som ett enskilt uttryck av motstånd så behöver dock inte den flyktlinje som plankningen utgör innebära att något nytt – öppna landskap – konstitueras. Även om den enskilde plankaren bryter ner avgiftssystemet som hindrar henne, betyder det inte nödvändigtvis att detta stabiliseras i en långvarig öppning av kollektivtrafiken – att spärrarna rivs, att kollektivtrafiken blir avgiftsfri. Det begär för öppna landskap som driver plankningen, löper alltid risken att avstanna i en enskild öppning, som lätt stängs igen. Mueller fortsätter:

Faran med en flyktlinje är om den inte kopplar upp sig på andra flyktlinjer.

En ensam flyktlinje som inte förmår att hitta och koppla upp sig på andra blir i värsta fall en linje av uppgivet motstånd, av destruktivitet, av ansvarslöshet. En linje av ensam sorg: en sorgeflykt.

Om vi tänker oss att vitt skilda sätt att försöka fly i grund och botten handlar om en känsla av maktlöshet kan vi sätta det i relation till bilismen. Då kan vi förstå föraren som sätter sig i bilen och kör från ansvar som en sorgeflykt, en ensam flyktlinje som frontalkrockar med andra. Sorgeflykten nollsummespelar sig ur maktlösheten: den förmår aldrig att koppla upp sig mot och förstärka andra flyktlinjer.

På samma sätt är den enskilda plankningen inte progressiv i sig, även om den kan vara fullt förståelig. Den enskilda plankningen kan aldrig bli något mer än ett brott mot den rådande ordningen.

Det är först när den enskilda flykten, det ensamma skriket, som varenda dag utförs av tusentals kroppar som flödar genom kollektivtrafiken, kopplas ihop med andra flyktlinjer som progressiva landskap kan byggas. Det är först då vi kan börja formulera och konstituera de alternativ som måste vara våra svar på försöken att kontrollera rörelsen i kollektivtrafiken.

Detta är en av de förhoppningar vi har med p-kassan: att möjliggöra för en kollektiv flykt ut ur avgiftsinhägnaden. Att möjliggöra en sammankoppling av de flyktlinjer som redan existerar, att möjliggöra för möten som kan konstituera alternativ.

Det är i den kollektivitet som nås, det rum som skapas, när flyktlinjer möts – blir lulziga – som vi har möjlighet att uppleva något bortom kollektivtrafikens nuvarande ordning.

För kom ihåg: Ingen är fri förrän alla är fria – nobody wins unless everybody wins!

Läs mer

• Planka.nu – Trafikmaktsordningen
• Planka.nu – Trafikmaktsordningen del två: Vägvrede
• Planka.nu – Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser
• Planka.nu – Trafikmaktsordningen del fyra: Snöröjning
• Planka.nu – Trafikmaktsordningen del fem: Höghastighetståg
• Planka.nu – Trafikmaktsordningen del sex: Transportåldern
• Planka.nu – Trafikmaktsordningen del sju: Felparkerare och plankare
• Isobel Hadley-Kamptz – En appell för det tråkiga ansvarstagandet
• Tadzio Mueller – Other worlds, other values
• Guldfiske – Tunnelbanans biopolitik

• Var uppmärksam på dina medresenärer! Om du ser en hotfull situation bör du gå fram och fråga vad som står på, och varför inte dokumentera det hela med mobilkameran? Ta hand om varandra!

• För någon som har månadskort är det kutym att även dra detta en extra gång om någon har svårt att komma förbi de klumpiga spärrar som brer ut sig på vissa stationer. Särskilt viktigt är det att visa respekt för äldre och hjälpa till vid seniorplankning.

• Visst är det tråkigt med någon som låter dörren slå igen i ansiktet på en? Självklart gäller detta även spärrar. I glasspärrarna så tar man det lugnt och ser till att den som kommer bakom också hinner med innan spärren stängs. Går man genom barnvagnsgrinden gäller samma sak.

• Överhuvudtaget är det inte snyggt att stressa. Vid biljettkontroller kan du som har kort ta det lugnt, tänka efter och kolla igenom alla fickor för att vara på den säkra sidan. Dessutom så hinner eventuella plankare sätta sig i säkerhet.

• Ofta hör man folk beklaga sig över att de inte får tillräckligt med information om störningar i trafiken. Detta är något du kan hjälpa till att råda bot på genom att tipsa om biljettkontroller på Twitter. Använd fyrkanten #biljettkontroll när du gör det!

Ett annat sätt att på längre sikt öka trivseln är att på ditt jobb eller i sällskapliga sammanhang ta upp ämnet lite i förbifarten, och säga att det är trist att vi har avgiftsfinansiering som resulterar i köer, att det spenderas hundratals miljoner på att stänga folk ute från kollektivtrafiken och att hemlösa måste betala lika mycket som miljonärer. Tills vi har infört nolltaxa hoppas vi förstås att du hjälper till att öka trivseln i trafiken!

Med vänliga hälsningar,
Planka.nu:s trivsel- och etikettråd

Efter den uppmärksammade skandalen Gategate i Hornstulls tunnelbana så har polisens arbete i kollektivtrafiken varit omdiskuterat i media. Polisen säger dock att de inte alls använder sig av biljettkontroller som arbetsmetod:

“– Det är inget man praktiserar. /.../ Det finns ingenting som gått ut centralt om att vi ska kontrollera trafikanter i kollektivtrafiken för att komma åt andra brott, säger Andreas Fahlén. David Beukelmann, chef på ungdomsroteln, instämmer i Fahléns beskrivning. Det händer att hans poliser ingriper mot plankare som tas på bar gärning, men enligt honom är det ingen arbetsmetod.” Expressen 19/2

Planka.nu:s erfarenhet skiljer sig från denna. Från årsskiftet har vi sett en femdubbling av antalet polisböter som kommer in till oss, plus fler rapporter på telefon och mail. Från att någon enstaka bot i månaden delats ut till en störtflod.

– Att polisen har trappat upp sina biljettkontroller är ren fakta, säger Mikael Johansson från Planka.nu. Frågan är varför: Jagar de flyktingar, hjälper de SL att intäktssäkra eller finns det någon annan anledning? Stockholmspolisen är svaret skyldigt!

Eftersom Planka.nu inte betalar polisböter så finns det sannolikt ett stort mörkertal. De enda som vet sanningen är polisen, och de verkar inte intresserade av öppenhet. Avgiftssystemet i kollektivtrafiken har börjat användas som en inre gräns, en Berlinmur där polisen verkar kunna bete sig lite hur som helst.

En skattefinansierad, avgiftsfri kollektivtrafik skulle inte bara vara rättvis och klimatsmart – utan också medverka till att skapa en öppen stad som kan ersätta det rådande kontroll- och övervakningssamhället.

Presskontakt: Mikael Johansson 070-233 99 27

Loggor och pressbilder

Pressarkiv

Planka.nu:s Facebook-sida

Planka.nu arbetar för nolltaxa i kollektivtrafiken och organiserar avgiftsstrejkande kollektivtrafikanter i p-kassan, en bötesfond där medlemmarna betalar varandras böter.

Tel: 073-945 71 68
E-post: sthlm@planka.nu
http://www.planka.nu/

Här är ett axplock av de aktiviteter som sker kring den 6 mars (listan fylls på efter hand):

• Redan på tisdag den 2 mars så presenterar Planka.nu rapporten “Trafikmaktsordningen” på Högkvarteret i Stockholm

• Gemensam storkontroll av Västtrafiks kontrollanter i Göteborg. Samling torsdag 4/3 kl 7.30 Hållplatsen Ullevi norra. Under dagen granskar vi kontrollanternas arbete och varnar resenärer.

• Nolltaxepriset delas för första gången ut i Stockholm. Priset kommer delas ut på nolltaxeafton, alltså fredagen den femte.

• Under nolltaxedagen hålls planeringsmöten i Stockholm med nolltaxeaktivister från bland annat Oslo, Skåne och Göteborg

• Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Uppsala kommer både arrangera flygbladsutdelning och biljettbytaraktion under nolltaxedagen

• Under hela vecka 9 är det Öppna Stockholm-vecka, där stadsdelsinitiativ och möten avlöser varandra. Det händer även grejer i Malmö

Läs mer

• Planka.nu – Nolltaxedagen 2008
• Planka.nu – Nolltaxedagen 2009

En artikel från City förra året (det är alltså den 6 mars nolltaxedagen infaller i år!):

Nolltaxepriset ska delas ut till den eller dem som under året föredömligt gjort något eller några av följande; verkat för en avgiftsfri kollektivtrafik, arbetat för ökat inflytande över kollektivtrafiken för de som reser och arbetar i den, underlättat för avgiftsstrejkande, verkat för en öppnare och mer tillgänglig stad och/eller kollektivtrafik, motverkat övervakning och kontrollsystem av resenärer, bekämpat trafikmaktsordningen.

Vem förtjänar att få det i år?
Skicka din nominering till sthlm@planka.nu, märk mailet med “Nominering”

http://www.nolltaxepriset.se/

-SL har helt snöat in på spärrar, i sin iver att resa murar i staden har de blivit helt snöblinda och missat att kostnaderna skenar iväg. De måste komma ur sitt ide och inse att det viktigaste för oss stockholmare är att kärnverksamheten, trafiken, fungerar säger Christian Tengblad, aktiv i Planka.nu.

Planka.nu har i rapporten Till varje pris visat hur spärrsystemen i Stockholms lokaltrafik kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år till liten eller ingen nytta. Pengar som det nu visar sig hade behövts till annat.

-Stockholm är den enda staden i Norden som har ett spärrsystem, tack vare det är det också den enda staden som inte har råd att vintersäkra sin trafik ordentligt avslutar Christian.

Läs rapporten Till varje pris

Presskontakt: Mikael Johansson 070-233 99 27

Loggor och pressbilder

Pressarkiv

Plankas Facebook-sida