När MTR vann upphandlingen av tunnelbanan var det till stor del för att de i anbudet hade den bästa planen för verksamhetsstyrning och utveckling. Såhär lät det då:

”En enkel och transparent organisation med tydliga roller, ansvarsområden och befogenheter. En väletablerad och fungerande relation med fackföreningarna som representerar de anställda inom tunnelbaneverksamheten. En personalförsörjning som tillhandahåller kundserviceinriktad, välutbildad och certifierad personal 365 dagar om året. Relationer till fackliga organisationer baserade på en ömsesidig respekt och ett nära samarbete, för att hela tiden kunna förbättra verksamheten. En personal som känner en ökande stolthet över att arbeta inom SL:s kollektivtrafik.”

Men idag vet både vi resenärer och de som jobbar i tuben att MTR:s fagra löften var ord och inget annat. Därför uppmanar vi i Planka.nu alla stockholmare att ställa sig bakom de protesterande tunnelbanearbetarna och sluta upp i demonstrationen på tisdag!

Tid och plats: Tisdag 21/2 kl 10.00 vid Blåsuts tunnelbanestation.

Svenonius undersöker kollektivtrafiken i Berlin, Stockholm och Warszawa: ”Kollektivtrafiken är ett särskilt tydligt exempel på sammankopplingen mellan det internationella och det lokala” och är dessutom ”en institution som genom de liknande förutsättningar som gäller i olika städer [...] är särskilt väl lämpad för jämförande studier”.

Den som har åkt kollektivt i Stockholm de senaste åren kan nog inte ha undgått hur denna säkerhetspolitiska utveckling har transformerat miljön i kollektivtrafiken. Om inte annat har man nog lagt märke till någon av de över 20 000 övervakningskameror som monterats upp under den senaste tioårsperioden. Skrev vi övervakningskameror? Vi menade givetvis “trygghetskameror”. Ett begrepp, uppfunnet av SL, som är så talande för hela den generella utvecklingen att man måste fråga sig om SL:s tjänstemän inte närstuderat Bauman.

Trygghetskamerorna – tillsammans med trygghetscentralen, trygghetskontroller, etc. – är ett exempel på hur en ökad känsla av trygghet istället för brottsprevention har kommit att bli säkerhetspolitikens främsta mål. När den faktiska faran för att råka illa ut är så pass liten att stora säkerhetspolitiska åtgärder inte är motiverade, då vänder sig säkerhetsarbetet mot det betydligt mer diffusa begreppet trygghet. Med denna nya målbild så blir det faktum att övervakningskameror inte minskar brottsligheten i kollektivtrafiken inte längre ett problem. Genom att motivera åtgärder med ökad upplevd trygghet kan man legitimera nästan vilka säkerhetslösningar som helst.

Svenonius huvudsyfte med avhandlingen är att svara på frågorna kring hur denna utveckling blev möjlig, och vilka konsekvenser den ger. Han rör sig flyhänt mellan diskursteori, komparativa statsvetenskapliga metoder och psykoanalys. Som förklaring ger han ett antal händelser som han spårar tillbaka till realsocialismens sammanbrott, nyliberalismen och det segertåg som New Public Management gjort inom den offentliga sektorn. Mot bakgrund av nedskärningar, sammanslagningar och privatiseringar skedde ett antal brott inom styret av kollektivtrafiken, som resulterade i att de säkerhetsansvariga fick möjlighet att omdefiniera säkerhetsarbetet. Vilket de gjorde genom att närma sig den större diskurs av rädsla som, i spåren av vår nya besatthet vid terrorism, bredde ut sig i väst kring milleniumskiftet.

Med hjälp av psykoanalysen diskuterar Svenonius vilka subjektiveringsprocesser som resenärerna utsätts för, och utkristalliserar tre förhållningssätt som kollektivtrafikoperatörernas har gentemot oss trafikanter. Antingen behandlas vi som barn, konsumenter eller medborgare, där de två första är överrepresenterade i Stockholm. SL ser, enligt Svenonius, främst på resenärerna som rädda och irrationella barn vilka behöver tas om hand om för skyddas från vår helt obestämbara känsla av otrygghet. Konsekvensen blir en militarisering av kollektivtrafiken: högre spärrar, fler väktare och poliser, fler övervakningskameror och hårdare tag.

Vi får en säkerhetspolitik som dels verkar genom generell övervakning och kontroll, och dels genom att sortera ut socialt avvikande beteenden. Allt för att stärka den “normale” resenärens trygghetskänsla. Typexemplet är förbudet mot att åka kollektivt i berusat tillstånd. Ett förbud som upprätthålls extremt selektivt: den sjavige men helt oförargerliga alkoholisten blir inspärrad i ett trygghetsrum av Securitas trygghetsvakter medan den rejält berusade after work-mannen lämnas i fred. Som Svenonius, något lakoniskt, avslutar avhandlingen: “misshandel av hemlösa och ungdomar av SL:s säkerhetsvakter är inte ett avvikande beteende utan en mer grundläggande systematisk företeelse som bör erkännas som sådan”.

När generalsekreteraren Roberto Pianelli var i Sverige fick vi ett tillfälle att prata om situationen i Argentina, Sverige och vad vi har gemensamt.

Bakgrund till konflikten

Historien om avgiftsstrejken går tillbaka till 1994. Då drogs svångremmen åt på tunnelbanearbetarna, 4000 sparkades och en del återanställdes genom underleverantörer, lönen sänktes med 40% och den sextimmarsdagen utökades till åtta timmar. Det officiella facket satte ingenting emot, men en underjordisk rörelse startades av arbetarna. Genom att organisera strejker när nya uppsägningar var på gång kunde alla såna försök stoppas mellan 1997 och 2000. År 2000 togs det gamla facket över och tunnelbanearbetarna fick legalitet. Året därpå kom det stora upproret mot nyliberalismen – Argentinazon – som enligt Pianelli stärkte tunnelbanearbetarnas ställning och förtroende hos folket. 2003-2004 gick facket på offensiven och lyckades få igenom sex timmars arbetsdag, en lönehöjning med 50% och att underleverantörerna slängdes ut ur kollektivtrafiken.

Hur tvingas förändring fram?

Strejkerna var uppenbarligen effektiva, och organiserades inte på samma sätt som i Sverige. Istället finns det tre nivåer av strejk:

• Ställa folk på spåren så att inga tåg kan gå
• Koordinera förare att stoppa tågen vid samma tidpunkt
• Öppna spärrarna och inte ta betalt

På grund av den höga subventioneringsgraden av tunnelbanan, så är just spärröppningen inte så effektiv (det kostar inte företaget så mycket) men den kan användas vid mindre konflikter. Dessutom är den självklart mer populär hos resenärerna (gratis resa!) än när hela trafiken stoppas.

Plankning i Buenos Aires

Eftersom facket använder spärröppning – och därmed plankning – som påtryckningsmedel så verkar acceptansen vara stor för den som inte betalar. Det är oftast bara att fråga spärrvakten om denne kan öppna spärrarna. Säkerhetsfirmor – drivna av militärer från den forna diktaturen – var ett våldsamt problem för renenärer, och vakternas dåliga arbetsförhållanden gjorde att även de var desperata och våldsamma. Men vakterna organiserades i facket, och när säkerhetsföretagen slängdes ut och vakterna anställdes offentligt fick de högre löner samt bättre villkor. I samma veva slängdes batongerna ut och kontrollanterna för nu mest statistik och påminner resenärer om att de ska betala. Biljetten har inte varit så dyr traditionellt heller, så ingen verkar hetsa upp sig över detta.

Makten över kollektivtrafiken

Kampen mot höjningen av avgiftstrycket har engagerat stora delar av samhället. Dagen efter spärrarna öppnades denna gång så bjöd facket in studenter, vänsterorganisationer och en massa andra till offentligt möte. Utan att komma med pekpinnar ville man diskutera kollektivtrafikens ödesfrågor: hur dyr ska biljetterna vara? Var behövs utbyggnad av Metron? Ska den drivas i statlig, kommunal eller privat regi? Samtidigt samlades 250.000 namn in mot höjningen.

Genom sina framgångar kan facket börja lyfta debatten till samhällets kommunikationer generellt, ungefär som vi velat göra i Trafikmaktordningen. I Buenos Aires ska kranskommunerna, styrda av sympatiskt inställda vänsterpolitiker, anordna många små seminarier om kollektivtrafikens framtid som kulminerar i ett större möte i april.

Facket diskuterar också en väggtidning för anställda och resenärer som sak delas ut i kollektivtrafiken. Överhuvudtaget känns det som att sammanhållningen mellan resenärer och arbetare är stor i Buenos Aires, och misstänksamheten mot privata företag och politikerpampar likaså. Från Planka.nu så berättade vi om idén med att organisera plankare i en avgiftsstrejk, om möten med lokala fackförbund och vår strävan att koppla ihop olika frågor om kollektivtrafiken till en sammanfattande vision. Särskilt rörelsen med lokala stormöten där kollektivtrafikanter organiserar sig tyckte vi var inspirerande! Så räkna med något liknande i Sverige framöver :)

Küss,
Planka.nu

Som kommunalrådet Lars Isacsson säger i Dalademokraten så innebär nolltaxa också en miljövinst. Det ska bli spännande att se hur kommunen lyckas med sin satsning och det känns ju självklart att nominera Avesta till Nolltaxepriset 2012 när vi ändå är i farten :)

Den avgiftsfria busstrafiken införs från och med juni-tabellen nästa år.

Läs mer:

Avesta Kommun – Avgiftsfri kollektivtrafik 2011-02-22

Avesta Kommun – Bilaga: Räkneexempel avgiftsfri kollektivtrafik

De nya reklamskyltarna med rörlig reklam som syns i filmen är extra intressanta, eftersom de byggdes med löften om trafikinformation. Det har visat sig att detta inte alls stämde, utan de visar mer än 80% reklam.

Precis som med avgifterna så handlar detta om vem som ska bestämma över kollektivtrafiken: resenärer och anställda eller politikerpampar och privata företag. Kampen om kollektivtrafiken förs nämligen även från andra hållet, och det är rätt tydligt att det inte är reklam som säljs i första hand, utan du som resenär är varan (och fördomarna om dig!).

Stadshuset anordnar en omröstning 19-25 mars och om stödet finns bland Tallinn-borna kommer de få fri tillgänglighet till kollektivtrafiken. Borgmästaren Edgar Savisaar påpekar att fenomenet finns i flera småstäder i Europa, men inte i någon huvudstad, så varför planera något sådant i Tallinn? Han hänvisar till Hasselt i Belgien, som införde avgiftsfri kollektivtrafik 1997 med mottot: “Staden anser att alla invånare ska ha rätten att röra sig, rätten till mobilitet”.

Savisaar menar att avgiftsfri kollektivtrafik skulle slå tre flugor i en smäll. För det första skulle bilismen minska, vilket leder till färre trafikstockningar, olyckor och mindre behov av vägunderhåll.

För det andra ökar det chansen till rörlighet för familjer med ekonomiska svårigheter. Enligt Savisaar är till och med en billig biljett är dyr, för många människor är inte kollektivtrafik idag ett “billigt alternativ” till bilen. även om det i Tallinn inte är så dyrt vid en internationell jämförelse (18,50 € för ett månadskort), innebär det tunna socialsystemet och låga a-kassan att många människor ändå har svårt att ha råd. Detta gäller inte minst för arbetslösa som bor på landsbygden och förlorar sin dagspenning och arbetslöshetsstatus för att de inte har råd att ta sig in till staden där arbetsmarknaden finns.

För det tredje är avgiftsfri kollektivtrafik en miljömässigt hållbar strategi både på lokalt och globalt plan. Savisaar påpekar bland annat att Estlands koldioxidutsläpp per capita är högst i Europa och att de 30 000 bilar som varje morgon kör in i Tallinn inte bidrar med ett cent varken till stadens vägar eller kollektivtrafik. Många bilister lever i tron om att de betalar sina omkostnader från egen ficka och att kollektivtrafiken finansieras med deras skattepengar. Savisaar hävdar motsatsen, det vill säga att kollektivtrafikens användare betalar för bilägarna, eftersom de miljömässiga bilrelaterade kostnaderna är flera gånger högre än vad kollektivtrafiken kostar i pengar.

Förutom de ovanstående fördelarna, menar Savisaar, skulle ett införande av avgiftsfri kollektivtrafik föra in Estland på världskartan. än så länge blivit utsedd till en av Europas mest intelligenta städer, men med avgiftsfri kollektivtrafik skulle staden även föras närmare titeln Europas gröna huvudstad. Enligt Savisaar är detta bara början.

Läs mer:

• Estniska tidningen Õhtuleht – Ühistransport olgu Tallinnas tasuta
• Estonian Public Broadcasting – Tallinn Offers Free Public Transportation to All Residents

Nolltaxepriset ska delas ut till den eller dem som under året föredömligt gjort något eller några av följande; verkat för en avgiftsfri kollektivtrafik, arbetat för ökat inflytande över kollektivtrafiken för de som reser och arbetar i den, underlättat för avgiftsstrejkande, verkat för en öppnare och mer tillgänglig stad och/eller kollektivtrafik, motverkat övervakning och kontrollsystem av resenärer, bekämpat trafikmaktordningen.

Vem förtjänar att få det i år?

Skicka din nominering till sthlm@planka.nu, märk mailet med “Nominering”

Läs mer

• Planka.nu – Nolltaxepriset 2010 till miljövetaren Sofia Larsson
• Planka.nu – Nolltaxepriset 2011 till Kiruna Kommun!

För mindre än en vecka sedan skapades en Facebook-grupp under parollen Hoppa över spärren tills Macri drar tillbaka prishöjningen av tunnelbanebiljetten och på ett par dagar har den fått flera tusen medlemmar. Organisatörerna är en sammanslutning av tunnelbanearbetarfacket AGTSyP samt olika politiska organisationer.

Bakgrunden till kampanjen är att Buenos Aires borgmästare Mauricio Macri beslutat att höja priset på tunnelbanebiljetten med 127% från och med den sjätte januari i samband med att kollektivtrafiken övergick från statlig till lokal förvaltning. Den ursprungliga överenskommelsen var att man skulle dela på kostnaden för subventionen av biljetterna under det första året, för att sedan helt finansieras av stadens budget, men i sista stund beslutade borgmästaren att istället använda den ökade utgiften till att investera i förbättringar av kollektivtrafiken.

Detta har lett till missnöje och protester både från den politiska oppositionen och olika organisationer. Borgmästaren har polisanmälts för att ha genomdrivit prishöjningen på ett felaktigt sätt och tunnelbanearbetarfacket har anslutit sig till i protesterna genom att öppna spärrarna vid flera knutpunkter under högtrafiken.

I skrivande stund efterlyser ”Salta el molinete” (Hoppa över spärren) frivilliga som vill hjälpa till att bevaka de öppna spärrarna samt samla in namnunderskrifter i protest mot hur beslutet drivits igenom. De planerar även att genomföra massplankningar och andra aktioner längre fram, som t ex att bygga upp spärrar utanför stadshuset som politikerna måste ta sig förbi.

Nyhetsinslaget börjar med att en spärrvakt uppmanar till folk att gå förbi spärrarna utan att stämpla sina biljetter samt intervjuer med olika fackliga representanter. Senare en intervju med represententant för en organisation som begärt att prishöjningen stoppas tills beslutet är utrett.

Den blir din för 40 kronor!
Skicka ett SMS till 72550 och skriv: plankanu 40 namn+adress (observera att det ska vara mellanslag mellan plankanu 40 och ditt namn). Det kostar 40 kronor + din operatörs avgift för att skicka ett SMS. Väskan kommer på posten 1-2 veckor efter din beställning.

Du kan också betala med kort eller internetbank