Säkerhetsparadoxen i kollektivtrafiken

Statistiken är entydig: de faror som hotar vår urbana vardag blir allt färre och drabbar oss allt mer sällan. Trots detta är det kanske mest karaktäristiska för 2000-talet att säkerhetsfrågan har blivit en av de mest centrala politiska frågorna. Inte minst inom stadsplaneringen. Denna säkerhetsparadox, formulerad av Zygmunt Bauman i boken Liquid Fear, används som utgångspunkt i Ola Svenonius nyligen utkomna avhandling Sensitising Urban Transport Security.

Svenonius undersöker kollektivtrafiken i Berlin, Stockholm och Warszawa: ”Kollektivtrafiken är ett särskilt tydligt exempel på sammankopplingen mellan det internationella och det lokala” och är dessutom ”en institution som genom de liknande förutsättningar som gäller i olika städer […] är särskilt väl lämpad för jämförande studier”.

Den som har åkt kollektivt i Stockholm de senaste åren kan nog inte ha undgått hur denna säkerhetspolitiska utveckling har transformerat miljön i kollektivtrafiken. Om inte annat har man nog lagt märke till någon av de över 20 000 övervakningskameror som monterats upp under den senaste tioårsperioden. Skrev vi övervakningskameror? Vi menade givetvis “trygghetskameror”. Ett begrepp, uppfunnet av SL, som är så talande för hela den generella utvecklingen att man måste fråga sig om SL:s tjänstemän inte närstuderat Bauman.

Trygghetskamerorna – tillsammans med trygghetscentralen, trygghetskontroller, etc. – är ett exempel på hur en ökad känsla av trygghet istället för brottsprevention har kommit att bli säkerhetspolitikens främsta mål. När den faktiska faran för att råka illa ut är så pass liten att stora säkerhetspolitiska åtgärder inte är motiverade, då vänder sig säkerhetsarbetet mot det betydligt mer diffusa begreppet trygghet. Med denna nya målbild så blir det faktum att övervakningskameror inte minskar brottsligheten i kollektivtrafiken inte längre ett problem. Genom att motivera åtgärder med ökad upplevd trygghet kan man legitimera nästan vilka säkerhetslösningar som helst.

Svenonius huvudsyfte med avhandlingen är att svara på frågorna kring hur denna utveckling blev möjlig, och vilka konsekvenser den ger. Han rör sig flyhänt mellan diskursteori, komparativa statsvetenskapliga metoder och psykoanalys. Som förklaring ger han ett antal händelser som han spårar tillbaka till realsocialismens sammanbrott, nyliberalismen och det segertåg som New Public Management gjort inom den offentliga sektorn. Mot bakgrund av nedskärningar, sammanslagningar och privatiseringar skedde ett antal brott inom styret av kollektivtrafiken, som resulterade i att de säkerhetsansvariga fick möjlighet att omdefiniera säkerhetsarbetet. Vilket de gjorde genom att närma sig den större diskurs av rädsla som, i spåren av vår nya besatthet vid terrorism, bredde ut sig i väst kring milleniumskiftet.

Med hjälp av psykoanalysen diskuterar Svenonius vilka subjektiveringsprocesser som resenärerna utsätts för, och utkristalliserar tre förhållningssätt som kollektivtrafikoperatörernas har gentemot oss trafikanter. Antingen behandlas vi som barn, konsumenter eller medborgare, där de två första är överrepresenterade i Stockholm. SL ser, enligt Svenonius, främst på resenärerna som rädda och irrationella barn vilka behöver tas om hand om för skyddas från vår helt obestämbara känsla av otrygghet. Konsekvensen blir en militarisering av kollektivtrafiken: högre spärrar, fler väktare och poliser, fler övervakningskameror och hårdare tag.

Vi får en säkerhetspolitik som dels verkar genom generell övervakning och kontroll, och dels genom att sortera ut socialt avvikande beteenden. Allt för att stärka den “normale” resenärens trygghetskänsla. Typexemplet är förbudet mot att åka kollektivt i berusat tillstånd. Ett förbud som upprätthålls extremt selektivt: den sjavige men helt oförargerliga alkoholisten blir inspärrad i ett trygghetsrum av Securitas trygghetsvakter medan den rejält berusade after work-mannen lämnas i fred. Som Svenonius, något lakoniskt, avslutar avhandlingen: “misshandel av hemlösa och ungdomar av SL:s säkerhetsvakter är inte ett avvikande beteende utan en mer grundläggande systematisk företeelse som bör erkännas som sådan”.

5 kommentarer

5 kommentarer på “Säkerhetsparadoxen i kollektivtrafiken

  1. Grymt bra skrivet!
    – det är ett riktigt helvete det som händer med kollektivtrafiken. Begreppet ”trygghet” har snart direkt motsatt betydelse mot för vad det hade från början – inom SL har det redan det. Jag sitter hellre i en hel vagn med full med ”festande” ungdomar än att åka i samma tåg som 2 grisar (ordningsvakter). Det är t o m värre att möta 2 grisar på plattformen än 100-talet hammarby-fans som dricker öl och skriker, haha.

    Och den ”normale” resenären (SLs favoriter) – det är ju precis dom resenärerna jag avskyr allra mest, haha. Dom där som går runt i snobbiga kläder och börjar ropa efter folk bara för att dom inte tog med sig den tomma kaffemuggen när dom gick av tåget och som gnäller på att föraren kör ryckigt så fort man överhuvudtaget känner acceleration och bromsning, dom som tjallar direkt till SL när man tågsurfar (vilket även orsakar stopp och onödiga förseningar) eller bara för att nån åker skateboard på plattformen, dom som blir förbannade när dom ser graffiti eller ”tags”, kärringar och gubbar som ”kollar snett på” hemlösa och bara gnäller på ungdomar generellt fast dom inte ens gjort nåt etc.

    Förbudet mot att ”åka kollektivt i berusat tillstånd” är så odiotiskt att det inte ens går att beskriva – undrar hur många fler rattfyllon vi får på vägarna pga att SL håller på sådär (folk som annars skulle åkt kollektivt tar bilen istället).
    Att det upprätthålls selektivt är ju inte så förvånande heller – SL vill ju ”förlåta” dom som i vanliga fall är deras ”favoritresenärer” (även om dom råkar vara lite fulla en fredag kväll), medan dom inte behöver bry sig så mycket om övriga. Favorit-resenärerna köper dessutom nästan alltid deras dyra färdbevis men kan lätt byta till bil om dom inte är nöjda (vilket ger förlorade intäkter) – medan många av dom andra saknar alternativa färdmedel och måste åka. Många av ”icke favoriterna” plankar dessutom – dom vill ju SL verkligen ha bort då dom inte kan tjäna pengar på dom heller, haha

  2. Lite för tillkrånglat språk ibland tycker jag. (F ö heter det besatthet av, inte vid.) Budskap går fram med enkelt språk men beslöjas av komplicerade vändningar. Håller dock helt med i princip, om jag nu förstod rätt.

  3. Pingback: Trygghet är ingen vara – protest mot övervakningsindustrin | Planka.nu

  4. Pingback: Trygghet är ingen vara – protest mot övervakningsindustrin | Planka.nu

  5. Pingback: Traffic Jam – Avsnitt 7 | Popvänster

Lämna ett svar till C20 Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.