Poznan: några avslutande ord

Efter ett par dagar i koma har vi nu återhämtat oss tillräckligt från den politiska cirkusen COP14 för att göra ett kortare bokslut.

Först och främst vill vi säga att vi blev glatt förvånade över att få komma in på mötet, det var såväl intressant som lärorikt att få vistas i ett sammanhang likt detta. Sen så måste vi ge en eloge till FN för deras taktik för att hålla styr på aktivisterna. Tvärtemot brukligt vid toppmöten så låter FN alla NGO:s få ta del av mötet och lyckas på så sätt köpa sig en opposition och på samma gång neutralisera den, smart jobbat!

Själva lobbyarbetet inne på COP14 området kan väl sägas ha varit både helt värdelöst och fantastiskt kul på samma gång; helt värdelöst för att COP-processen i mångt och mycket är ett skämt, och fantastiskt kul för allt vi lärt oss om hur saker fungerar på denna policynivå och för allt vettigt folk vi träffade. Som vanligt i den här typen av mötessammanhang så sker det mesta av intresse efteråt, antingen vid gratisbuffén utanför eller på krogen. Ur detta perspektiv var resan helt klart lyckad ur vår synpunkt, vi träffade kanske inte jättemycket folk, men de vi snackade med var väldigt intressanta. Bland annat kan nämnas representanter från UIC, Clean Air Initiative från ett antal olika asiatiska storstäder, polska ungsocialisterna och ett antal mer eller mindre lösa forskare som vi kommer hålla kontakten med.

Förutom att få en inblick i hur denna process fungerar så har vi även fått betydligt bättre koll på de stora globala kollektivtrafiks- och järnvägsaktörerna. Det gäller främst vilka olika aktörer som finns inom forsknings- och lobbyvärlden. Detta tycker vi förstås är fantastiskt kul även om ryggarna värker av alla rapporter och broschyrer vi var tvungna att släpa hem.

Vi kan inte påstå att vi åkte till mötet med någon form av förtroende för COP-processen eller möjligheterna att minska utsläppen av växthusgaser inom dess ramverk. Detta är något vi ägnade relativt stort utrymme åt att kritisera i vår senaste rapport. Trots detta så blev vi förvånade över hur processen i stort fungerar som ett veritabelt växthusmonster vars huvudsakliga syfte är att öppna upp nya marknader. Det finns knappt en tillstymmelse till vilja att minska växthusgasutsläppen, i alla fall inte om det inte går att tjäna pengar på det. Vi vill verkligen trycka på det problematiska i att det heller inte bara handlar om att tjäna pengar, utan att det rör sig om att använda FN:s legitimitet för att skapa nya globala marknader, vilka i bästa fall kan minska utsläppen något, men garanterat innebär att vi låser fast oss i dess falska lösningar.

Det är ett problem relaterat till detta som helt klart är den största utmaningen klimatrörelsen står inför under det kommande året: Hur ska vi hantera processen som kommer leda fram till post-Kyoto? Ska vi tänka att en dålig deal är bättre än ingen deal, eller tvärtom? Ska vi jobba mot en nedstängning eller en instängning vid COP15 i Köpenhamn nästa december? Ska vi tänka att det faktiskt är bättre att stänga in delegaterna och försöka få ut det bästa av förhandlingarna eller ska vi göra vårt bästa för att stoppa mötet, med förhoppningen att strandade förhandlingar kan bli den väckarklocka som behövs för att klimatrörelsen på allvar ska ta fart och pressa sina regeringar till snabba klimatanpassningar på nationell nivå?

Vi ställer oss bakom det som klimatnätverket KlimaX (inte det svenska utan det som jobbar kring COP15) säger: En bra deal är bättre än ingen deal – men ingen deal är betydligt bättre än en dålig.

I ett strategidokument diskuterar KlimaX möjligheterna och svårigheterna kring den massmobilisering och aktion som krävs under COP15, där slutsatsen är att en instängning med påföljande nedstängning ifall mötet inte resulterar i en bra deal förmodligen är den mest framkomliga vägen att ta.

Chansen att COP15 kommer att resultera i en bra deal – det vill säga en deal som bryter med Kyotoprotokollets falska marknadslösningar – måste tyvärr ses som väldigt liten. även om det självklart är något vi hoppas kommer ske så ska man nog planera utifrån att det inte kommer bli så. Vi vet att det finns en del inom rörelsen som hävdar att en dålig eller “okej” deal ändå är att föredra framför ingen alls, vi kan dock inte hålla med om det. Det stora problemet med förhandlingarna är nämligen att de tar udden av de sociala rörelsernas möjlighet att tvinga fram de radikala samhällsomställningarna som krävs, detta främst därför att ett påskrivet post-Kyotoprotokoll garanterat kommer att användas av regeringar över hela världen som ett slagträ mot de krav de sociala rörelserna ställer. Därför är det inte så att en dålig deal är en bit på vägen och sen kan vi fortsätta ställa krav på våra regeringar att gå längre, snarast tvärtom. En dålig deal kommer göra det betydligt svårare för oss att bryta business-as-usual och tvinga fram en radikal klimatanpassning. Ett nytt avtal kommer med stor sannolikhet leda till att regeringar kommer att försöka smita undan med ursäkten att man inte kan vara bäst i klassen för då skulle man hamna på efterkälken (ja, det är en omvänd värld vi lever i…), dessutom har hela denna process, trots all kritik från så väl forskare, mindre inflytelserika länder och klimataktivister världen över, så pass hög vetenskaplig och politisk legitimitet att den är extremt svår att bekämpa när avtalen väl är påskrivna. Det går således inte att dra någon annan slutsats än att en dålig deal är sämre än ingen deal.

Köpenhamn, here we come!

Läs mer

Prenumerera

Prenumerera på våra nyheter med RSS eller e-post:

Jag vill ha...

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *